Såg han? Jag var inte precis diskret - orkade inte ens bry mig om att eliminera alla spår av tårar.
Där stod han - lite osäker - och tittade på där jag vräkte fram med dammsugaren i högsta hugg. "Är det kul?" "Oja!" Falskt leende, tung sarkasm.

Jag försökte verkligen vara levande och glad och snäll utan att be honom att hålla om mig, hålla mig ihop och mentalt labil. Som jag gissade går det bra, så längre jag bara är med honom. Jag lät honom ändå sova till tolv. Han var svår att väcka, och fick peta på honom en lång stund innan han vakna till liv. Precis som igår, fast jag var snällare då. På bättre humör. Bara ett 1000 bitars pussel, nu mera nära 2000.