Gick på stan idag med en vän

Såg dig hand i hand med henne

Men jag kände inget och såg bort

Ni följde mig, och jag låtsades inte om

Att jag hade hjärtat i halsen

Hela vägen hem

Dagen hade äntligen kommit, och jag skyndade där ifrån

Nu undrar jag mest, vad du skulle gjort

Om jag kommit fram och hälsat.

Du skulle inte varit glad, men spelat som vanligt

Spelad artighet är alltid ett säkert kort.

Jag bor i detta skal som är min kropp

och i denna kropp jag lider

Fyll mig upp liksom en kopp

Riv bort plåstret utan att det svider

Fyll mig, laga mig, hela mina sår

Minns den jag var, och inte den jag var igår

Gå försiktigt, trampa inte på mina tår

Lägg mig som ett pussel, bit för bit

You are allowed to dream. You are allowed to hope. And you are allowed to play with the fire - as long as you dont get hurt.

When you dont have anything who fence you in, - when you are free as a bird - why hold back? Why stand still when you dont have any walls or fences around you? Why dont you run straight out there, to the freedom?

    Because walls maybe fences you in, but they also keep things out. Because walls also mean safety. You can break them and build new ones. You can make them stronger. You can lock yourself in.

    Walls is like habits. Why break them, when they make you feel safe? And why make new ones, when you are happy with the ones you've got?

Sömn. Sådant tidsfördriv, men sådan befrielse att för några timmar få fly undan utan att bli saknad.

Sömn. Sådant förrärisk sysselsättning, men drömmar man inte kan styra eller vakna ifrån. Drömmar som kommer jaga en, även i vaket tillstånd.

Sömn. Ett sådant behov man inte kan klara sig utan.

"

Hon kanske var bräklig med sitt hjärtfel med sina oberoende slag och att ha hela sin vardag beroende av stunder och slumpar. Så oberäknerligt. Men vad spelade det för roll? Något fick henne att gå upp på mornarna. Något fick henne att andas, även när det var svårt. Men rör henne inte. Hon är inte din. Hon är förlorad.

"

Med en penna och en kniv
Beskriver jag mitt liv
Pennan formar ord, kniven öppnar sår
Jag kommer blöda dagar, månader och år
Mina plåster i vardagen är ringa

Men genom min plågfria mask ser inga

Jag ler mina falska leenden med glans

Om någon skulle märka? - Inte en chans

Du är inte här, men jag har inte glömt

Även om du mig på all värme tömt

förlåter jag dig för din natur

men den här källan torkar sakta ut

Du var min trygga hamn i den här världen

men nu lider jag som mellan städen

Stormen viner, och jag kapsejsar

Ingen till min räddning racar
Regnet porlar, öser ner

Men det kommer bara mer

Det enda jag har

är ett sugmärke kvar

A reflextion in your eyes
So beautiful I had to look twise
You wrinkel your noes in disgust
As an answer to what we discussed
You let your head fall, aiming the floor
I try to remind myself what I was doing this for
You nodded, blind and silently, and turned away with a sigh
Your footstep ecoed, the pain in my cheast rared up high
I followed, blinded by guilt, but stoped myself at the door
The door closed behind you, making my decision take form