Den där känslan av att bara behöva åka härifrån fortsätter att komma tillbaka. Den försvann ett tag, men ensamheten nu locker den tillbaka.

Jag har 100% frihet - och vad gör jag? Det är jag van vid - trygg med att göra. Jag vill härifrån, ut, och när jag har chansen sitter jag kvar. Varför? Varför väljer man alltid trygghet före allt?

You are killing me, and you dont even know it. Jag har inget tålamod. Jag kommer vara död när du kommer tillbaka. Om du kommer tillbaka. 

Du kan inte lura mig längre - jag ser dig, ser igenom din mask. Du skrämmer mig inte längre. Du är bara en man vars hemlighet jag känner till. Du kan inte skrämma mig längre. Jag ser dig.

Du har ändrats. Jag vet att du har ändrats. Eller så tog jag bara fram det värsta av dig.

Jag har ändrats också. Jag ser olika på saker. Jag känner inget längre. Du vet vad jag menar - den där känslan när det bara är ett enda Ingenting, när du vänt allt ryggen men ändå tittar över axeln för att se om det är kvar, och märka att allt är borta. Vetskapen att det där är över och utom räckhåll är både skrämmande, sorgligt, skönt och vilseledande på samma gång.

Jag skriver en novell/bok om dig. Det är oftast lättare så. Det håller mig uppe. Du skulle nog bara kalla mig patetisk igen, men jag är inte det. Jag vet det nu. Jag har bara mina sätt att se saker, precis som du hade. Jag var liten och oerfaren om man jämförde med dig, och du utnyttjade det. Så nu utnyttjar jag det tillbaka - genom att skriva. Inte för att alla som läser ska få veta hur det var eller vad som hände - för var hände egentligen? Kanske har jag bara förträngt det.

Jag tål inte kärlek längre. V har fått en flickvän - thanks to me - och jag klarar inte av att se på dem, se deras leenden och glittrande ögon. Och när de, i någon slags sjuk tacksamhetsfavior uppmuntrar och tjatar på mig att jag borde ta gitarristens nummer vill jag bara springa där ifrån skrikandes. I mitt huvud skällde jag ut V, för han vet varför. Men det var inget jag kunde kasta rakt i hans nyförälskade ansikte.

När jag tänker tillbaka... om jag tänker tillbaka... så vet jag inte hur jag ska se på dig längre. Vissa dagar känner jag att jag vet vem du är. Andra frågar jag mig hur jag kunde vara med dig, prata med dig så mycket utan att verkligen veta något om dig. "Ställ frågor istället så svarar jag". Men när jag väl frågade var det inga svar jag ville höra. Så vem är du? Den bildade mannen med säker livssyn och många åsikter, poeten, skribenten? Arrogant och trångsynt och lever i tron att alltid ha rätt? Eller han som flyttade från sin hemstad för att få en ny början, men samtidigt inte tror på hopp eller drömmar. Mannen med svart sinne i en ljus värld, men beskyddande, ledsagande - en måne i midvinternatten. Det är den mannen du alltid kommer vara för mig, för det var den man jag lärde känna och började älska. Varför känns det som att det bara gick nedför därifrån? Kanske var det bara inte rätt tid, eller så var det jag som inte var rätt för dig. Dödsdömda redan från början.

Jag kommer ihåg att jag en gång sa "ömaste ömhet" om din beröring, men du sa emot, alltid förkastande dig själv till något onskefullt och djuriskt. En oförlitlig vampyr som vilken sekund som helst kan bita. Och jag fick mitt bet, in a way. Och du gav mig en varning, men jag sa emot dig - som jag alltid gjort:

"And you could have it all - my empire of dirt. I'll make you down, I'll make you hurt." men jag lyssnade inte. Jag är inte synsk. Och jag visste inte bättre - då.

Jag vet inte om du läser. Jag antar att du inte gör det, men det är okej. Du ville inte veta av mig längre, så jag ska inte hoppas. Det är bara dårar som hoppas, men något måste man ha att sträva efter, eller hur?

Men om du läser gissar jag att det du läser inte gör dig glad. Iså fall säger jag det här till dig:

"Beneath the stains of time, the feelings dissapear. You are someone eles, I'm still right here. "

Jag vill vara hos dig. Varför får jag inte vara hos dig? Varför kan du inte finnas - för min skull? Jag finns ju för din. Låt mig se dig, så jag slipper fantisera. Stanna där du är, så jag kan springa ikapp dig. Kom tillbaka - tillbaka till mig.

Kom tillbaka. Sluta intefinnas. Kom tillbaka. Jag måste veta att du finns.

Varför? Varför stör jag mig så på det? Jag borde inte...

Bara tanken på att jag inte har möjligheten att kolla på bilder på honom, och följa hans hals - hans välbekanta hals - med blicken, och sucka så där dramatiskt de bara kunde göra med elegans på 30-talets svart-vita filmer.

Tur att jag smygsparade några av de bra bilderna på datorn. Bilder innan mig, och innan henne.

Jag har inget förakt mot henne längre, det är ju inte precis hennes fel.

Jag skriver inget längre - jag vet. Jag har inget att skriva.

Han har försvunnit från Fb, så nu finns han inte där heller. Det är som om han aldrig existerat.