Jag drömmer bara konstiga saker nu förtiden... Det måste vara något med att jag jämt ligger och läser för att tänka på annat tills jag är så trött att jag somnar. Det ironiska var att det fick mig att känna mig bättre. Som om allt var bra igen. M var där och tog hand om mig igen. Som sagt, konstiga drömmar.

The joy, the love, the poker games

Our short, sweet nick-names

The calls, the green, the trophy-rings

All the sweet and lovely things

You was my earth, you was my sky

You made me walk way up high

You made me laugh, but now I cry

But there hasn't gone a day that I

Regret the tears that joy now brings

For I hope you well and happy things

Den brytande punkten – vägskälet.

Jag kunde säga så mycket mer, men jag visste inte om jag vågade. Jag ville inte såra honom, men inte heller låta honom vinna. Jag ville visa att jag hade rätt – för en gångs skull.

Hur berättar man för någon att den inte kan mäta sig med andra i ens förflutna? Hur säger man att de var bättre på så många sätt, att man i slutändan undrar varför man inte är kvar hos dem?

Egentligen har jag alltid vetat… Det gör bara ont att äntligen säga det högt för mig själv.

M. Han visste att jag var skadad. Hos honom behövde jag inte gömma mig. Han visste.

Jag vill inte gömma mig längre. Jag vill inte låtsas vara någon annan bara för att göra andra glada. Jag orkar inte gömma mina tårar längre.

Varför fortsätter mina drömmar att jaga mig? Det är alltid han och jag tillsammans, lyckliga, omgivna av ljus. Han skrattande och jag i hans famn. Jag får betala varje gång jag tänker på honom - minns honom - varje gång jag gör det drömmer jag om honom. För än gångs skull är det inte jag som jagar honom, och han jagar mig på det enda stället jag inte kan gömma mig.

Jag saknar honom. Jag kommer alltid sakna honom, så jag försöker att inte tänka på honom. Det sägs att det ska bli lättare med tiden, men sanningen är att det är lögn. Det blir aldrig bättre, för så länge det lyckliga minnena är kvar; likaså är smärtan av att minnas dem. Så när man är livrädd att glömma, men smärtande att minnas, så får man lära sig att leva med den smärtan - det finns ingen annan lösning.

Hur kan någon som sades älska mig så högt, sluta bry sig om mig? Som en möglig brödbit längs in i skafferiet som man kastar i soporna. Vad var jag för honom? Var jag något alls? Jag hatar att inte veta, och det här kommer jag aldrig att få reda på. Han finns inte i något sök-system, varken svenska eller norska. It's like he never existed. Livet går vidare, jorden fortsätter att snurra, och ingen bryr sig längre. Och nej, jag kommer inte komma över honom. Jag kommer alltid fråga mig hur det kunda ha varit, eller om det var dömt redan från början. Det var inte rätt, men hur kan någon missunna något så fantastiskt? Han var inte bara en älskare, han var en storebror, en axel att gråta mot, en bästa vän. Han var allt - och jag  behövde honom som jag behöver luft. Jag skippar efter luft. Jag är en fisk på land. Jag står inte ut med att inte veta vart han är, hur han mår.

Varför tvekar jag med markören över Skicka ett meddelande till *****? Vad har jag att förlora? Allt. Inget. Sanningen. Att få till svar att jag ska sluta bry mig, låta honom vara, att han verkligen inte vill veta av mig. Smärtan nu kan jag leva med, men sen... Jag har nått min gräns. Ett steg till och jag har passerat den, ut i det okända.

   Sanningen eller en varition på den? Spelar det egetligen någon roll? Vad vill jag? (Starkt KOM TILLBAKA! ) Låt mig formulera om den frågan: Vad vill jag som är resonligt att få? Inte heller tillräckligt bra, eftersom det skulle krävas ett mirakel och en flytt på lite över 40 mil.

Fraserna "du känner mig" och "du vet hur jag är" får mig bara att fråga mig själv om han verkligen skulle det. Det har gått så lång tid. Jag har inget att dölja för honom, men att hänga ut mig så med alla känslor jag har inom mig, och sen bli Raderad igen?

Jag vill skriva "och varför i helvette kommer du inte till mig när du känner dig deppig för? Betyder Hon mer för dig än mig?" Men hur skulle jag kunna det? Jag ÄR för omtänksam, jag har har nått att förlora - sannorlikheten om ett svar.

Med ens ser jag skillnaden mellan att inte få svar och att få det. I en tystnad kan hopp växa, medan ett svar aningen kan få den att skjuta i höjden eller dö helt.

Jag vill inte göra honom upprörd - så typiskt mig. Nej, så fan heller. Han ska inte få behandla mig som skit, och jag ska inte regiera det jag egetligen vill skriva bara för hans skull. Nu är det min tur.

Den oskrivna sammanfattningen  på meddelandet lyder Tro inte att du kan rymma ifrån mig, jag springer alltid ifatt dig. Lite stalker över det hela, eller hur?

Egentligen saknar jag nog bara att bli omhändertagen, istället för att vara den som tar hand om. Är det så fel?

När jag började skriva hade jag mitt och hans förhållande som grund, men... Nu vill jag inte skriva mer, trots att jag verkligen tror att jag kommit på en bra story. Men jag vill inte veta av honom längre, nu när jag vet att allt det goda jag minns av honom - allt det jag älskade honom för - bara var en lögn, en mask. Så hur ska jag möjligtvis kunna fortsätta skriva? Det var det fläckfria, ljusa minnet av honom som gav mig hopp och insperation. Jag ville föreviga det, och ge min huvudperson samma kärlek, som nu är förpestad med verkligheten. Jag hade hellre levt med en lögn. Jag hade hellre... Jag tänkte skriva "inte upplevt det alls", men det är inte alls sant - det hade jag inte. Jag skulle inte byta bort det mot att inte fått uppleva det alls. Det kanske bara var en lögn, det kanske bara var ord utan mening, men ändå. Det var så jag alltid föreställt mig äkta kärlek. Nu vet jag att den inte finns. Så "han är inte som M" förvandlades från ett negativt, och oundvikligt mantra till en komplimang - en riktlinje. Men trots allt - trots allt svek och bonusen att kanske aldrig lita på någon igen - jag skulle inte byta bort det. Han var exakt vad jag behövde just då. Han såg mig när jag var osynlig, han var där när jag var ensam, han var min sol i mitt ständiga mörker, han var min värme när jag frös. Han satt uppe med mig när jag var i en av faserna där jag hade tendens till att sitta och gråta över små saker. Han lyssnade, tröstade, muntrade upp mig, sa rätt saker, förstod och klagade aldrig. Han var mitt allt, och jag älskade honom för det. När någon sträcker ut sin hand till en när man är drunknande - hur kan man då dömma dem rättvist? Han räddade mig, och jag vill gärna tro att jag gjorde honom något gott i utbyte.
Jag vet, innrst inne i mitt hjärta, att han var en god person. I alla fall den del av honom som jag kände. Det är inte likt mig att ta åt mig det andra perosner säger om personer som betyder mycket för mig, men det kanske är just därför jag bryr mig nu? För jag vet inte själv vad jag ska tro. För att jag omöjligt kan säga att det de säger är sant eller inte. För att ingen egetligen vet.

Så långt bort, men ändå mitt i det. Det är inte bara han som är utsatt, vi är många runt om kring honom som sitter i samma båt. Kanske är hans plats bara lite mer fuktig, lite mer hålig och kanske har han lite sämre utsikt. Det finns inget jag kan göra mer än att försöka glömma och smälta allt.

Det efterlängtade förlåtet, ett år senare. Jag vet inte riktigt om jag kan godta det. Jag orkrar inte längre vara arg på henne, men jag är ändå besviken. Det var så länge sedan, men ändå igår. Allt det där. Vi var lyckliga en tid. M & N. Vi levde i samma drömmar och vi byggde egna låtsas världar. Jag klottrade mitt skrivhäfte fullt med M och hjärtan, ritade blommor i marginalen, målade vår öde ö med oss två som dess enda befolkning. Han var den enda jag behövde just då. Han såg efter mig, fast han inte behövde. Och hade han bara bott här, så hade jag valt honom. Det hade jag.

Vad svarar man på en ursäkt som är 1 år försenad? Det finns inte längre några ord som tillsammans bildar en mening. Det finns ingen mening med det här. Alla meningar är borta.