När jag började skriva hade jag mitt och hans förhållande som grund, men... Nu vill jag inte skriva mer, trots att jag verkligen tror att jag kommit på en bra story. Men jag vill inte veta av honom längre, nu när jag vet att allt det goda jag minns av honom - allt det jag älskade honom för - bara var en lögn, en mask. Så hur ska jag möjligtvis kunna fortsätta skriva? Det var det fläckfria, ljusa minnet av honom som gav mig hopp och insperation. Jag ville föreviga det, och ge min huvudperson samma kärlek, som nu är förpestad med verkligheten. Jag hade hellre levt med en lögn. Jag hade hellre... Jag tänkte skriva "inte upplevt det alls", men det är inte alls sant - det hade jag inte. Jag skulle inte byta bort det mot att inte fått uppleva det alls. Det kanske bara var en lögn, det kanske bara var ord utan mening, men ändå. Det var så jag alltid föreställt mig äkta kärlek. Nu vet jag att den inte finns. Så "han är inte som M" förvandlades från ett negativt, och oundvikligt mantra till en komplimang - en riktlinje. Men trots allt - trots allt svek och bonusen att kanske aldrig lita på någon igen - jag skulle inte byta bort det. Han var exakt vad jag behövde just då. Han såg mig när jag var osynlig, han var där när jag var ensam, han var min sol i mitt ständiga mörker, han var min värme när jag frös. Han satt uppe med mig när jag var i en av faserna där jag hade tendens till att sitta och gråta över små saker. Han lyssnade, tröstade, muntrade upp mig, sa rätt saker, förstod och klagade aldrig. Han var mitt allt, och jag älskade honom för det. När någon sträcker ut sin hand till en när man är drunknande - hur kan man då dömma dem rättvist? Han räddade mig, och jag vill gärna tro att jag gjorde honom något gott i utbyte.
Jag vet, innrst inne i mitt hjärta, att han var en god person. I alla fall den del av honom som jag kände. Det är inte likt mig att ta åt mig det andra perosner säger om personer som betyder mycket för mig, men det kanske är just därför jag bryr mig nu? För jag vet inte själv vad jag ska tro. För att jag omöjligt kan säga att det de säger är sant eller inte. För att ingen egetligen vet.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...