Jag har kommit på mig själv att spendera mer tid med Ina än med Isobell. Truth to be told, så gillar jag Ina mer, eftersom det egentligen är jag. Eller rättare sagt, den lite mer etiska jag. Ina är... Hon är van vid att vara osynlig och oförstådd. Den enda som förstår henne är Benjamin. Det är ganska självklart vem Benjamin är i min berättelse. Jag behövde inte ens tänka på det. Jag känner dem. De är goda människor som livet varit hårt mot, men de fortsätter kämpa ändå. De har varandra, och tillsammans klarar det allt.

Jag saknar honom. Jag kommer alltid sakna honom, så jag försöker att inte tänka på honom. Det sägs att det ska bli lättare med tiden, men sanningen är att det är lögn. Det blir aldrig bättre, för så länge det lyckliga minnena är kvar; likaså är smärtan av att minnas dem. Så när man är livrädd att glömma, men smärtande att minnas, så får man lära sig att leva med den smärtan - det finns ingen annan lösning.

Hur kan någon som sades älska mig så högt, sluta bry sig om mig? Som en möglig brödbit längs in i skafferiet som man kastar i soporna. Vad var jag för honom? Var jag något alls? Jag hatar att inte veta, och det här kommer jag aldrig att få reda på. Han finns inte i något sök-system, varken svenska eller norska. It's like he never existed. Livet går vidare, jorden fortsätter att snurra, och ingen bryr sig längre. Och nej, jag kommer inte komma över honom. Jag kommer alltid fråga mig hur det kunda ha varit, eller om det var dömt redan från början. Det var inte rätt, men hur kan någon missunna något så fantastiskt? Han var inte bara en älskare, han var en storebror, en axel att gråta mot, en bästa vän. Han var allt - och jag  behövde honom som jag behöver luft. Jag skippar efter luft. Jag är en fisk på land. Jag står inte ut med att inte veta vart han är, hur han mår.

Varför tvekar jag med markören över Skicka ett meddelande till *****? Vad har jag att förlora? Allt. Inget. Sanningen. Att få till svar att jag ska sluta bry mig, låta honom vara, att han verkligen inte vill veta av mig. Smärtan nu kan jag leva med, men sen... Jag har nått min gräns. Ett steg till och jag har passerat den, ut i det okända.

   Sanningen eller en varition på den? Spelar det egetligen någon roll? Vad vill jag? (Starkt KOM TILLBAKA! ) Låt mig formulera om den frågan: Vad vill jag som är resonligt att få? Inte heller tillräckligt bra, eftersom det skulle krävas ett mirakel och en flytt på lite över 40 mil.

Fraserna "du känner mig" och "du vet hur jag är" får mig bara att fråga mig själv om han verkligen skulle det. Det har gått så lång tid. Jag har inget att dölja för honom, men att hänga ut mig så med alla känslor jag har inom mig, och sen bli Raderad igen?

Jag vill skriva "och varför i helvette kommer du inte till mig när du känner dig deppig för? Betyder Hon mer för dig än mig?" Men hur skulle jag kunna det? Jag ÄR för omtänksam, jag har har nått att förlora - sannorlikheten om ett svar.

Med ens ser jag skillnaden mellan att inte få svar och att få det. I en tystnad kan hopp växa, medan ett svar aningen kan få den att skjuta i höjden eller dö helt.

Jag vill inte göra honom upprörd - så typiskt mig. Nej, så fan heller. Han ska inte få behandla mig som skit, och jag ska inte regiera det jag egetligen vill skriva bara för hans skull. Nu är det min tur.

Den oskrivna sammanfattningen  på meddelandet lyder Tro inte att du kan rymma ifrån mig, jag springer alltid ifatt dig. Lite stalker över det hela, eller hur?

Egentligen saknar jag nog bara att bli omhändertagen, istället för att vara den som tar hand om. Är det så fel?

Han är inte en ny M. Han kommer aldrig älska mig, eller känna mig som M - men han är vad jag behöver just nu - nått att se fram emot. Jag ger mer än vad jag får tillbaka, men det funkar. Ibland ger han också.

Vi har ingen status - inget ord som säger vad vi betyder för varandra. Jag hatar det, men det kanske är bäst så. De jag verkligen älskat är de som lämnat mig och inte vill veta av mig - så kanske är det bäst så här?