Jag saknar honom. Jag kommer alltid sakna honom, så jag försöker att inte tänka på honom. Det sägs att det ska bli lättare med tiden, men sanningen är att det är lögn. Det blir aldrig bättre, för så länge det lyckliga minnena är kvar; likaså är smärtan av att minnas dem. Så när man är livrädd att glömma, men smärtande att minnas, så får man lära sig att leva med den smärtan - det finns ingen annan lösning.

Hur kan någon som sades älska mig så högt, sluta bry sig om mig? Som en möglig brödbit längs in i skafferiet som man kastar i soporna. Vad var jag för honom? Var jag något alls? Jag hatar att inte veta, och det här kommer jag aldrig att få reda på. Han finns inte i något sök-system, varken svenska eller norska. It's like he never existed. Livet går vidare, jorden fortsätter att snurra, och ingen bryr sig längre. Och nej, jag kommer inte komma över honom. Jag kommer alltid fråga mig hur det kunda ha varit, eller om det var dömt redan från början. Det var inte rätt, men hur kan någon missunna något så fantastiskt? Han var inte bara en älskare, han var en storebror, en axel att gråta mot, en bästa vän. Han var allt - och jag  behövde honom som jag behöver luft. Jag skippar efter luft. Jag är en fisk på land. Jag står inte ut med att inte veta vart han är, hur han mår.

Varför tvekar jag med markören över Skicka ett meddelande till *****? Vad har jag att förlora? Allt. Inget. Sanningen. Att få till svar att jag ska sluta bry mig, låta honom vara, att han verkligen inte vill veta av mig. Smärtan nu kan jag leva med, men sen... Jag har nått min gräns. Ett steg till och jag har passerat den, ut i det okända.

   Sanningen eller en varition på den? Spelar det egetligen någon roll? Vad vill jag? (Starkt KOM TILLBAKA! ) Låt mig formulera om den frågan: Vad vill jag som är resonligt att få? Inte heller tillräckligt bra, eftersom det skulle krävas ett mirakel och en flytt på lite över 40 mil.

Fraserna "du känner mig" och "du vet hur jag är" får mig bara att fråga mig själv om han verkligen skulle det. Det har gått så lång tid. Jag har inget att dölja för honom, men att hänga ut mig så med alla känslor jag har inom mig, och sen bli Raderad igen?

Jag vill skriva "och varför i helvette kommer du inte till mig när du känner dig deppig för? Betyder Hon mer för dig än mig?" Men hur skulle jag kunna det? Jag ÄR för omtänksam, jag har har nått att förlora - sannorlikheten om ett svar.

Med ens ser jag skillnaden mellan att inte få svar och att få det. I en tystnad kan hopp växa, medan ett svar aningen kan få den att skjuta i höjden eller dö helt.

Jag vill inte göra honom upprörd - så typiskt mig. Nej, så fan heller. Han ska inte få behandla mig som skit, och jag ska inte regiera det jag egetligen vill skriva bara för hans skull. Nu är det min tur.

Den oskrivna sammanfattningen  på meddelandet lyder Tro inte att du kan rymma ifrån mig, jag springer alltid ifatt dig. Lite stalker över det hela, eller hur?

Egentligen saknar jag nog bara att bli omhändertagen, istället för att vara den som tar hand om. Är det så fel?

 

Malin

29 november 2009 00:17

Vet hur du känner dig gumman!!!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...