Jag förlorade min chans - min enda chans - att få se honom igen. Få vara i samma rum som honom igen. Hade jag bara fått dem att åka in tidigare...Hade jag låtit bli att åka på förfesten... Då kanske jag hade fått se honom igen. Kanske inte pratat med honom, men fått se honom. Se att han levde och hade det bra. Och han hade kanske sett mig och plötsligt kommit ihåg att jag fanns. Jag tycker inte om att vara bortglömd. Efter allting, och jag är ingenting för honom? Visst, det var länge sen, men mina sår är kvar. De vägrar läka. Om mina är kvar - varför är inte hans? Varför vill han inte veta av mig? Varför bryr han sig inte längre? Varför är jag den enda av oss som blöder - trots åren som gått? Varför är det jag - alltid jag - som ska känna mig övergiven och ensam, oförstådd och osynlig? Det är alltid jag som får ta slagen - varför är det så? Jag är inte stark nog. Jag är ingen superhjälte man kan slå om och om igen utan att känna något. Jag känner varje slag, och varje slag får mig att känna nästa ännu mer.
Ensam är inte stark, men andra ska inte behöva lida för min mentala hälsas skull - det är nog ändå inte så mycket kvar av den vid det här laget. Så ensam lider jag i tystnad. Ingen känner mig under min mask, och det är oftast skönt. Ingen vet hur jag fortfarande känner.