Jag förlorade min chans - min enda chans - att få se honom igen. Få vara i samma rum som honom igen. Hade jag bara fått dem att åka in tidigare...Hade jag låtit bli att åka på förfesten... Då kanske jag hade fått se honom igen. Kanske inte pratat med honom, men fått se honom. Se att han levde och hade det bra. Och han hade kanske sett mig och plötsligt kommit ihåg att jag fanns. Jag tycker inte om att vara bortglömd. Efter allting, och jag är ingenting för honom? Visst, det var länge sen, men mina sår är kvar. De vägrar läka. Om mina är kvar - varför är inte hans? Varför vill han inte veta av mig? Varför bryr han sig inte längre? Varför är jag den enda av oss som blöder - trots åren som gått? Varför är det jag - alltid jag - som ska känna mig övergiven och ensam, oförstådd och osynlig? Det är alltid jag som får ta slagen - varför är det så? Jag är inte stark nog. Jag är ingen superhjälte man kan slå om och om igen utan att känna något. Jag känner varje slag, och varje slag får mig att känna nästa ännu mer.
Ensam är inte stark, men andra ska inte behöva lida för min mentala hälsas skull - det är nog ändå inte så mycket kvar av den vid det här laget. Så ensam lider jag i tystnad. Ingen känner mig under min mask, och det är oftast skönt. Ingen vet hur jag fortfarande känner.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...