Sjukt jobbig dag idag. Det fanns inget att göra på jobbet idag. Det kom inte en endaste liten leverans. Så jag städade på lagret och 'trollade' lite. Att kunna 'trolla' (på ett mirakulöst sätt kunna få plats med så mkt saker som möjligt på ett minimalt utrymme) är något man måste kunna när man jobbat på Lilla Rummet. Under hela den tiden man vistas ute i själva butiken måste man hela tiden verka glad och trevlig, vilket är väldigt jobbigt när man bara vill hem och försvinna in under täcket och sova bort allt.

Efter att plockat på lagret åt jag lunch (fruktsallad - bara för att jävlas med D), sen gick jag och köpte frukt till fikarummet på order av Lajla. I brist på annan sysselsättning började jag städa fikarummet också när jag kom tillbaka. Jag diskade allt som såg odiskat ut, torkade av bänkarna och micron och la upp frukten. Sen kom Helene och fikade och blåste upp en av dom där läskiga ballongerna. Hon visste inte att det var nått fel på dem och att vi fått in klagomål på att  dom helt plötsligt kan smälla. Jag flydde från fikarummet och stod bakom disken och vek små askar av paketpapper ist.  

Your fingertips across my skin
The palm trees swaying in the wind
Images

You sang me Spanish lullabies
The sweetest sadness in your eyes
Clever trick

I'd never want to see you unhappy
I thought you'd want the same for me

Goodbye my almost lover
Goodbye my hopeless dream
I'm trying not to think about you
Can't you just let me be

So long my luckless romance
My back is turned on you
I should have known you'd bring me heartache
Almost lovers always do

We walked along a crowded street
You took my hand and danced with me
Images

And when you left you kissed my lips
You told me you would never
Ever forget these images
No

I'd never want to see you unhappy
I thought you'd want the same for me

Goodbye my almost lover
Goodbye my hopeless dream
I'm trying not to think about you
Can't you just let me be

So long my luckless romance
My back is turned on you
I should have known you'd bring me heartache
Almost lovers always do

I cannot go to the ocean
I cannot drive the streets at night
I cannot wake up in the morning without you on my mind

So you're gone and I'm haunted
And I'll bet you are just fine
Did I make it that easy to walk right in and out of my life

Goodbye my almost lover
Goodbye my hopeless dream
I'm trying not to think about you
Can't you just let me be

So long my luckless romance
My back is turned on you
I should have known you'd bring me heartache
Almost lovers always do

Då det har kommit till min vetskap att vissa onödvändiga personer - Jag vänder mig mest till dig som är värre tyran än Stalin, stinker som kattskit - ovidkommande och stickande - och som inte vet att incest är olagligt, men som ändock lever upp till sin blond-het (fejk eller inte - både yttre och inre) och med oanade existerande sattser av hjärnsubstans - läser (möjligen följer) min blogg. Till dig säger jag detta: ENJOY.  När ska du ha råd att köpa dig ett liv på tradera?

~~ 

Haha, läste just Isbjörnens blogg. Me love! SÅ jävla underbar! Extra kul när man träffat alla som är med. V tipsade mig (V- du börjar bli för dyr för mig. 100 kr borta på två dagar?)

JOBB! Jobbat idag :) Srsly, dom behöver mig. Ingen annan har kompetensen som behövs för att städa ur förrådet. Faktiskt. Och ingen failar och muntrar upp stämningen så pass mkt över en ynka liten ljus-sak-med-propeller-uppe-på. Fail on me :)

Hmm.... Annat kul... Williams på freda som vanligt... Mkt telefonsamtal. OMNOMNOM :D hmm. Oskar ska få sova i fåtöljen inatt. Orkar inte med honom längre. Dessutom tror både han och jag att Mimmi inte tycker om honom :/

Fortfarande inget svar på mailet. V vill att HV ska följa med ut igen så han kan charma henne. :P (förlåt, men jag vet att du vill ;) ) Btw V, du gör flogsta- g:a uppsalabussresan att gå såååå snabbt :O

Jag minns honom. Alltid med ett leende på sina läppar. Alltid vid min sida. Ingen annan ser honom så, eftersom ingen jag känner nu kände Oss då. Det hade varit annorlunde. Alla väntar sig att jag ska ha kommit över det. Jag gråter mig inte till sömns varje natt för att jag minns vissa saker. Jag blir inte tårögd varje gång jag ser eller känner något som påminner mig om honom... 

Jag är rädd att glömma. Så jag vill inte 'gå vidare'. Jag vill inte 'komma över det'. Jag kanske inte betyder nått för honom längre, men  jag vet att jag gjorde. Jag vet att vi hade något som var så äkta det bara kunde bli.   

Jag lyckades öppna den omsorgsfullt sparade msnkonversationsfilen. Jag var elak mot honom. Jag minns så väl plötsligt. Just den kvällen. Jag var trött på allt. Jag älskade honom, men jag var så trött och irriterad. Jag ville bara sova i hans famn, där jag var trygg mot allt... ''Håll mig hårt eller släpp mig helt''. Det var hans motto. Jag gjorde bådeock. Jag släppte honom, men satte på honom en säkerhetslina.

Jag minns fredagen jag var med båda två samma dag, med en halvtimmes mellanrum. Först köpte jag godis på macken med B, och N väntade på oss utanför moskén. B cyklade hem till sig, jag och N började röra oss hem till mig. Vi tävlade en bit. Det var halvsommar. Hemma hos mig var vi som vanligt - oskiljaktiga. Vi hamnade på löpbandet, sprang som vanligt. Duschade tillsammans för första gången. Men vi visste att det inte var på 'riktigt'. Men vi ville det.

Skolkandet... Det var på den tiden vi kunde skolka flera dager på en vecka bara för att vara med varandra ensamma. Dvs ligga och mysa och vara intima. Sånt gjorde vi, för vi fick inte tillräckligt med tid. 

Det är kallt överallt. 

Mindes gamla tider på vägen hem... När vi gick där hand i hand, låtsades... Solen sken på oss. Solen sken jämt på den tiden. Nu är den borta, precis som allt annat...

Skratt. Leenden. Passion. I andras närhet låtsades vi som att vi inte alls älskade varandra. Vem trodde vi att vi lurade, egentligen? Det var så uppenbart att vi var menade för varandra. Men allt försvann. Allt underbart, all glädje, allt älskat. Jag är ingen bra orienterare. Jag har bara dejtat dom. Jag tog fel väg. Jag bommade, hade kompassen upp- och ner, fastnade i ett kärr, kom los, rev mig på en lågt hängande gren, fastnade i en hagtornbuske, rev sönder kläderna. Vandrade in i en tidsmaskin tillbaka till medeltiden och blev skjuten i hjärtat av ett armborst, men överlevde. Pilen kunde man inte ta ut, då skulle jag förblöda. Blev sänd i exil, för ingen ville veta av mig. Gick vilse i mörket, ramlade ner i ett gruvhåll och svälte ihjäl. Kom tillbaka som plågoande och sjunger ut mina klagosånger och skrämmer folk på mils avstånd.

Krogen i fredags. V skulle firas. Det gick bra till en början, när det bara var jag och killarna. Jag var egentligen ganska trött och ville hem, men jag stannade för V;s skull. Bara för att hålla honom glad... Han är gullig och underbar mot mig, så jag är det tillbaka. 

Allt eftersom tiden gick kom det mer och mer folk. Jag kände igen dem, men kände ingen. Ingen såg mig. Jag försvann liksom in i stolpen bredvid mig. V och Th såg mig. Såg att jag var trött. Såg att jag egentligen bara ville därifrån. Dom erbjöd sig att byta plats med mig så jag skulle komma in i konverationerna bättre, men jag tackade nej. Jag trivdes på min plats. Jag trivs alltid att sitta en bit utanför, helst i ett hörn eller med något att gömma sig bakom.

"Det gör inte ont för att jävlas. Det gör ont för att det läker."

Tänk om allt kunde vara lika enkelt. Tänk om det faktiskt fanns en mening med allt man känner och tänker och får vara med om.