Det är kallt överallt. 

Mindes gamla tider på vägen hem... När vi gick där hand i hand, låtsades... Solen sken på oss. Solen sken jämt på den tiden. Nu är den borta, precis som allt annat...

Skratt. Leenden. Passion. I andras närhet låtsades vi som att vi inte alls älskade varandra. Vem trodde vi att vi lurade, egentligen? Det var så uppenbart att vi var menade för varandra. Men allt försvann. Allt underbart, all glädje, allt älskat. Jag är ingen bra orienterare. Jag har bara dejtat dom. Jag tog fel väg. Jag bommade, hade kompassen upp- och ner, fastnade i ett kärr, kom los, rev mig på en lågt hängande gren, fastnade i en hagtornbuske, rev sönder kläderna. Vandrade in i en tidsmaskin tillbaka till medeltiden och blev skjuten i hjärtat av ett armborst, men överlevde. Pilen kunde man inte ta ut, då skulle jag förblöda. Blev sänd i exil, för ingen ville veta av mig. Gick vilse i mörket, ramlade ner i ett gruvhåll och svälte ihjäl. Kom tillbaka som plågoande och sjunger ut mina klagosånger och skrämmer folk på mils avstånd.