Jag minns honom. Alltid med ett leende på sina läppar. Alltid vid min sida. Ingen annan ser honom så, eftersom ingen jag känner nu kände Oss då. Det hade varit annorlunde. Alla väntar sig att jag ska ha kommit över det. Jag gråter mig inte till sömns varje natt för att jag minns vissa saker. Jag blir inte tårögd varje gång jag ser eller känner något som påminner mig om honom... 

Jag är rädd att glömma. Så jag vill inte 'gå vidare'. Jag vill inte 'komma över det'. Jag kanske inte betyder nått för honom längre, men  jag vet att jag gjorde. Jag vet att vi hade något som var så äkta det bara kunde bli.   

Jag lyckades öppna den omsorgsfullt sparade msnkonversationsfilen. Jag var elak mot honom. Jag minns så väl plötsligt. Just den kvällen. Jag var trött på allt. Jag älskade honom, men jag var så trött och irriterad. Jag ville bara sova i hans famn, där jag var trygg mot allt... ''Håll mig hårt eller släpp mig helt''. Det var hans motto. Jag gjorde bådeock. Jag släppte honom, men satte på honom en säkerhetslina.

Jag minns fredagen jag var med båda två samma dag, med en halvtimmes mellanrum. Först köpte jag godis på macken med B, och N väntade på oss utanför moskén. B cyklade hem till sig, jag och N började röra oss hem till mig. Vi tävlade en bit. Det var halvsommar. Hemma hos mig var vi som vanligt - oskiljaktiga. Vi hamnade på löpbandet, sprang som vanligt. Duschade tillsammans för första gången. Men vi visste att det inte var på 'riktigt'. Men vi ville det.

Skolkandet... Det var på den tiden vi kunde skolka flera dager på en vecka bara för att vara med varandra ensamma. Dvs ligga och mysa och vara intima. Sånt gjorde vi, för vi fick inte tillräckligt med tid.