Krogen i fredags. V skulle firas. Det gick bra till en början, när det bara var jag och killarna. Jag var egentligen ganska trött och ville hem, men jag stannade för V;s skull. Bara för att hålla honom glad... Han är gullig och underbar mot mig, så jag är det tillbaka. 

Allt eftersom tiden gick kom det mer och mer folk. Jag kände igen dem, men kände ingen. Ingen såg mig. Jag försvann liksom in i stolpen bredvid mig. V och Th såg mig. Såg att jag var trött. Såg att jag egentligen bara ville därifrån. Dom erbjöd sig att byta plats med mig så jag skulle komma in i konverationerna bättre, men jag tackade nej. Jag trivdes på min plats. Jag trivs alltid att sitta en bit utanför, helst i ett hörn eller med något att gömma sig bakom.