He makes me feel better. I mean, he makes me feel alive.

<3

Varför kommer det alltid när jag har som minst tid med det? Jag har inte tid att sitta och gunga fram och tillbaka på golvet nu. Jag har inte tid att känna. Jag har inte tid att tänka tillbaka, inte tid med att låta det påverka mig och dra ner mig. Men inte heller kan jag stå emot det.

"Ema är död," sa jag honom. "Ema är död. Hon finns inte mer. Du dödade henne, och nu undrar du hur hon mår." Jag vet att han skulle förstå. Jag vet att han bara ångrar sig. Att han bara vill veta.. Vara säker på att jag klarar mig.

Kanske är det bara mina nya strategi, men jag väntar ändå på att det ska komma och slå mig hårt under bältet.

Jag trodde att han såg mig... Men tydligen gjorde han inte det. Annars skulle han inte smsat nu, eller hur?

"Ema". Alltid så han kallade mig när jag var hans älskade. "Hur mår du, är du lycklig nu? Vill säga förlåt..." Aldrig en man för sina ord. Han är antingen ensam, deprimerad eller full. Jag har alltid hatat när han är full... Eller nja. 

Han såg mig inte. Lika bra.

Jag antar att jag inte är lika duktig som honom. Jag kan inte lägga tre år i en låda och sedan hoppas på att det gör det bättre. Jag kan inte lägga alla minnen i en låda - bara sakerna. Minnena är alltid kvar. Så jag beundrar honom hans idiotism. Jag beundrar hans hopp för ett bättre liv.

Ett sista avsked. Vad säger man till personen man älskat i tre år och pratat med varje dag? Vad är det bästa att säga till den någon man antagligen aldrig kommer prata med igen eller någonsin träffa? "Tack för det här tre åren, ha ett bra liv"?
Det kommer göra ont så fort jag tar in sanningen. Men tills dess är jag glad att vara instängd i mig själv så jag slipper känna.

Val. Men aldrig några garantier. Val - utan att veta något om framtiden, utan att veta vad som är rätt och fel. Hur följer man sitt hjärta när man älskar båda? Man kan inte välja - man kan omöjligt välja.

Sluta andas, så stannar tiden. Var i kyla utan att känna den, så känner du dig oåtkomlig. Tar det någonsin slut? Ska det vara så svårt att vara hel?

Nej, han äger inte mig, men ja, han har en så pass stor makt över mig ändå. Varför? För jag inte vill ha en till N. För att jag är så sjukt trött på att gråta mig till sömns i ett år till, medan jag faller djupare och djupare ner tills någon äntligen drar upp mig igen bara för att komma upp till ytan och falla på nytt. Varför kan jag aldrig få se vad som är över ytan? Varför kan jag aldrig få se solen, blå himmel, måne, stjärnor?

Jag vill inte såra andra, men jag vill inte heller vara sårad själv. Tyvärr verkar det vara oundvikligt. Jag vill inte ens tänka på att inte välja någon av dem. Hur ska jag då andas? Jag har svårt med det redan nu. Jag skulle skrämma B åt vettet, S skulle bli orolig utan gräns, E skulle se att jag blitiv deprimerad igen. A skulle utgå från att P krossat mitt hjärta, och vilja prata om det, vilket jag inte skulle kunna utan att gråta...

Deja vu. Hemsk deja vu. Har/kommer jag välja fel igen? Hur många år kommer det krävas den här gången? Bara tre eller fler? Jag hatar är ett "Jag vet inte" inte duger som svar. Hur ska man kunna svara när man verkligen inte vet vad man vill, när frågan egentligen var "Vem vill du såra?". "Ingen" är det självklara svaret, men det finns inget sådant svar. Hur jag än gör sårar jag någon, så hur ska jag kunna välja?

Det enda jag gör just nu är att skydda honom från min tveksamhet och min egen smärta. Samma som jag alltid försökt skydda honom ifrån. Han är värd så mycket mer, men han håller fast vid mig, trots allt fel jag gjort. Vissa kallar honom dåraktig och feg, dåraktig för att jag i deras ögon aldrig kommer att ändras - feg för att han inte vågar lämna mig. Men han är ingetdera. Han är bara kär. Han ser saker i mig som inte ens jag kan se. Han verkar se någon slags godhet i mig som jag inte visst fanns. Jag har sårat och jag har bedragit dem jag älskat och fortfarande älskar, precis som jag själv har gått igenom. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på den bättre tiden, då när jag faktist var lycklig. Kanske är jag lycklig nu också, men tappat bort förmågan att kunna känna den. Vad vet jag? Jag har kännt mig trasig inombords sen jag förlorade min största kärlek. Om jag bara kunde få prata med honom... Om jag bara kunde få försöka förklara alla känslor jag har rivande inom mig, så jag sedan kunde bli fri... Men jag kommer aldrig få den chansen. Det är inte som förut, det finns inget vi längre. Vi är som två främlingar för varandra, vi som en gång i världen kände varandra bäst i världen. Jag blir ledsen av tanken på den otroligt stora gapet mellan dte vi var och det vi är nu för varandra. Jag vill kunna fråga om han någonsin tänker på mig och om han någon gång saknar mig, men jag kan inte. För rädd för att han ska springa sin väg. 

Varje dag kollar jag min mail flera gånger för att kolla om han svarat på mitt mail. Flera gånger om dagen blir jag besviken, men jag fortsätter ändå. Jag intalar mig att det alltid finns hopp. Vissa dagar tro jag inte på mig själv, vissa tror jag på det så starkt att jag skulle kunna gå på vatten, bara jag verkligen ville det. Och tro mig, jag vill verkligen ha tillbaka honom i mitt liv. Jag vill försöka bli hel igen.