Någon gång vill jag våga säga som det är till henne rakt i hennes förrynkade ansikte (telefon); att jag inte vill förbättra vår ..."relation", att jag inte vill ha något med henne att göra. Aldrig mer. Man beter sig inte så mot sitt barnbarn. Inte när de är tillräckligt gamla för att tänka själva, inte när de har sina föräldrar med sig till 80%. Någon som hon har bara nått att förlora på det: sin sons familj. Visst, hon "försöker", credits för det, men jag tänker aldrig träffa henne igen. Möjligen på hennes begravning om jag råkar ha en svart klänning hängande i garderoben som jag inte haft någon användning för på länge. Ja, så illa är det.

Jag kan inte läsa om hål - jag har kommit över det. Boken om hål som tog mig med en sådan storm förra gången jag läste den att jag inte ville leva utan den.
Jag kan inte heller läsa om försenade kaniner, talande blommor eller Hjärter Dam som skriker Av med hans huvud!. Jag vill bara läsa sånt med en undermening, något som försöker säga nått med vackra ord och handlingar. Det är sånt jag vill läsa om, det är i en sån värld jag vill gömma mig, även om jag vet att verkligheten kommer att slås mot mig så fort jag sänker bliken från boken en sekund, om jag lägger ner den för att äta, göra något annat, sova. Jag vet att så fort jag blundar och drömmer så kommer det antagligen vara tillbaka, och när jag vaknar då kommer jag känna hans närvaro, och känslorna som hör till. Jag kan inte gömma mig. Det har jag egentligen aldrig kunnat.

Penna på pappert. En bild i mitt huvud. Pennan som formar streck, efter streck, efter streck tills det blir något...
Jag brukade teckna och rita jämt. Förut tog jag med mig mitt skissblock vart jag än skulle. Då kom alla streck av sig själva, nu sitter jag bara plågad med pennan i min hand och ser upp på det jag målat och tecknat förut - de världar jag skapat åt mig själv och de berättelser de berättar.
Jag har lovat mig själv att försöka igen, både med skrivandet och målandet och tecknadet. Jag har flera gånger försökt påbörjat en fantasybokliknande historia. Ett av språken i den har jag redan gramatiken färdig till, och figurerna i den hade jag utarbetade.. Tills jag råkade slänga dem när jag rensade mitt skåp sista veckan i skolan. Jag ville bli av med skiten (allt förutom de blanden med figurerna beskrivna och namngeda). Fantasy är mer... Kreativt krävande än deckare. Deckare behöver att vara genom tänkta och logiska samtidigt som det måste finnas något som man inte förstår. Man måste hela tiden hålla läsaren i ett hårt grepp. Det ska vara spännande, dramatiskt och aldrig tråkigt, läsaren ska inte kunna lägga i från sig boken. Men fantasy... Där dyker man in i en helt ny värld och lämnar sin egen bakom sig. Man ska uppleva nya och fantastiska saker där, äventyr, spännande svärdsstrider, bevingande lejon, vars rytande hörs på mils avstånd, eldsprutande drakar som flyger över vidsträckta vidder med sina breda vingar och små Humpi-dumpar som lever på Ghra-trädets frukter... Men läsaren ska kunna lägga ifrån sig boken ett tag, luta sig tillbaka, pusta ut. Men bara för att komma tillbaka till fantasynsvärld där allt kan hända.