Någon gång vill jag våga säga som det är till henne rakt i hennes förrynkade ansikte (telefon); att jag inte vill förbättra vår ..."relation", att jag inte vill ha något med henne att göra. Aldrig mer. Man beter sig inte så mot sitt barnbarn. Inte när de är tillräckligt gamla för att tänka själva, inte när de har sina föräldrar med sig till 80%. Någon som hon har bara nått att förlora på det: sin sons familj. Visst, hon "försöker", credits för det, men jag tänker aldrig träffa henne igen. Möjligen på hennes begravning om jag råkar ha en svart klänning hängande i garderoben som jag inte haft någon användning för på länge. Ja, så illa är det.