Penna på pappert. En bild i mitt huvud. Pennan som formar streck, efter streck, efter streck tills det blir något...
Jag brukade teckna och rita jämt. Förut tog jag med mig mitt skissblock vart jag än skulle. Då kom alla streck av sig själva, nu sitter jag bara plågad med pennan i min hand och ser upp på det jag målat och tecknat förut - de världar jag skapat åt mig själv och de berättelser de berättar.
Jag har lovat mig själv att försöka igen, både med skrivandet och målandet och tecknadet. Jag har flera gånger försökt påbörjat en fantasybokliknande historia. Ett av språken i den har jag redan gramatiken färdig till, och figurerna i den hade jag utarbetade.. Tills jag råkade slänga dem när jag rensade mitt skåp sista veckan i skolan. Jag ville bli av med skiten (allt förutom de blanden med figurerna beskrivna och namngeda). Fantasy är mer... Kreativt krävande än deckare. Deckare behöver att vara genom tänkta och logiska samtidigt som det måste finnas något som man inte förstår. Man måste hela tiden hålla läsaren i ett hårt grepp. Det ska vara spännande, dramatiskt och aldrig tråkigt, läsaren ska inte kunna lägga i från sig boken. Men fantasy... Där dyker man in i en helt ny värld och lämnar sin egen bakom sig. Man ska uppleva nya och fantastiska saker där, äventyr, spännande svärdsstrider, bevingande lejon, vars rytande hörs på mils avstånd, eldsprutande drakar som flyger över vidsträckta vidder med sina breda vingar och små Humpi-dumpar som lever på Ghra-trädets frukter... Men läsaren ska kunna lägga ifrån sig boken ett tag, luta sig tillbaka, pusta ut. Men bara för att komma tillbaka till fantasynsvärld där allt kan hända.