Jag vet vad som hände. Jag vet ATT det hände. Jag kan inte föreställa mig de ögonen fylla med något annat än godhet.

Jag minns gången jag fick höra den glada rösten första gången. Jag tog en promenad och gick längre och längre... Jag ville inte lägga på, någonsin.

Under den tiden jag hade honom hade jag alltid en anledning att gå upp på morngarna. Jag visste alltid vart jag skulle ringa om jag kände mig ensam och behövde tröst eller om jag bara hade tråkigt. Han var alltid där när ingen annan var det.

Ragnalf. Det var det han sa att jag hete när hans minsta lillasyster frågade vem han pratade med i telefon så mycket. ''Ragnalf... Min flickvän...'' Flickvän. Första gången han satte ord på vad jag var för honom, även om ''min låtsasflickvän som är upptagen'' skulle ha passat bättre.

En gång lagade han en midda åt oss två och tog kort på det och skickade i ett mms. Han hade lagt upp maten i form av ett N, ett M och ett hjärta däremellan. Han hade dukat med servetter, fin duk och tända ljus. Han ville ha någon att laga mat åt, sa han. Jag tror aldrig att jag var lika gullig, någonsin. 

Gick till skolan idag. Det var en sån är lugnt, sval morgon. Det påminde mig om de slags morgnar i somras när jag började jobba kl: 6 på flotiljen. Jag älskade att cykla den tiden, när träden färgades sakta oranga av solen som  gick upp. En tidig, snabb cykeltur, väntandena att försöka komma över den gamla E4;n, den sugande backen i alén fram till vakten. Ibland behövde jag inte ens visa mitt leg. eftersom vakterna ganska snabbt kände igen mig där jag kom cyklandes varje morgon, plus att de såg mig jobbandes i matsalen. Jag hamnade i kassan redan första dagen, och andra dagen skulle jag sitta där själv och ta betalt på luncherna. Klart att jag var nervös i början, men alla inom millitären är tålmodiga och förstående. Jag blev snabbt bra på det och pratade på med kunderna. Man kan faktiskt lugnt säga att jobbet där borta va uthärdigt, faktiskt kul, fram tills de värmpliktiga kom. Efter det var det bara ett helvete. 

Jag hade fel. Så JÄVLA fel när det gällde honom. Han är inte samma person som förut. Inte en jävla milimeter på hans kropp är samma som förut. Jag hatar honom. Hatar honom för att han är som en främling för mig. Hatar honom för att han tog död på mig och mitt hopp. Drömmar är det som håller mig uppe och vid liv, och han tog drömmarna ifrån mig. 

Skrivmarkören blinkar i MSN-rutan. Jag har inget att säga till honom längre. Allt det som jag så länge velat säga till honom... Det är omöjligt nu. Inga drömmar. Inget hopp. Inget att livnära sig på, inget dagdrömmande.

Av någon anledning trodde jag att det vi hade betydde nått. Att vi var skapade för varandra. Hur kunde jag ha så jävla fel? Jag vill bara såra honom lika mycke som han sårade mig, men samtidigt vill jag bara spola tillbaka tiden. 

     Han vet inte att jag i stort sätt har en hel blogg i hans ära. Han vet inte hur jag känner. Han vet inget om mig längre. Han visste allt förut! Han står för den oskyldighet och renhet jag hade, innan jag blev förstörd, trasig. Trasig - det är just så jag känner mig. Som att något i mig inte är rätt. Jag hatar mig själv, för att jag satt mig i den här sitvationen; för att jag jämt förstör det jag bygger upp. Jag vill dö eller försvinna till ett land långt, långt bort. Jag är instängd i min bubbla, och just nu vill jag bara flytta in i en ny som är millitärkamoflerad.  Jag vill inte känna så här jämt längre. Varför kan jag inte bara släppa taget och gå vidare? Jag är inte en sån person, det ligger inte till min natur, men det skulle vara bäst för min egen skull om jag gjordet det. Men jag kan inte. Jag är jag, även om det bara finns dåliga saker med att vara mig. Jag vill gömma mig. Gömma mig från allt som gör ont, från allt som sårar, allt som får mig att känna mig trasig. jag vill inte alls bli firad på min 18;årsdag eller den 24e.

Jag behöver en axel att gråta mot, en vän som inte sviker. Sorgligt nog kommer jag bara att tänka på en.  

Lyssnar på Säkert, funderar på att faktist lägga sig tidigt idag. Jag är trött, känner mig feberaktig. Näsan är rödare än Rudolfs, kinderna hettar. 

Pappa åkte idag igen. Mamma jobbade dag, så det var min uppgift att vinka adjö. Välkomst- och Avskedskomitée.

När vi satt där vid varsin sida av frukostbordet märkte jag hur otroligt lite jag egentligen har att säga honom. Han bara satt där, som ingenting, som att han inte alls skulle åka till afghanistan och vara borta i över tre jävla månader. Han bara satt där och löste Sudoku. Han frågade inte hur jag mådde med min förkylning. Han frågade inte om jag skulle stanna hemma från skolan. Det enda han frågade var om jag ville låna kulturdelen så jag kunde läsa serierna. Tack så mycke, pappa, verkligen!

Han gav mig en klocka i födelsedags present. Jag behövde visserligen en: den senaste armbandsklockan fick jag av farmor och farfar när jag fyllde 7 eller nått. 11 år senare är jag tydligen värd en ny.  

Till N

Jag har blivit beroende av att kolla min mail för att se om du svarat. När jag loggar in för att kolla den blir jag först förväntansfull, sen byts den känslan ut mot att hoppas att du inte har svarat. Egentligen inte en förhoppning, snarare ett outtalat misstroende mot dig. Jag vet att du är en godhjärtad människa och en underbar person när man har turen att få ånjuta din närvaro.

Igår, när jag låg i min säng och inte kunde somna, spelade jag upp en monolog i huvudet mellan dig och mig utanför Pinocchio. Min osäkerhet inför tanken att du faktist kommer dit är större än någonsin. Men just där, när jag tänker tanken att du faktist skulle kunna komma... Då kommer den där misstron igen. Varför skulle du komma? Jag är bara ditt ex. Jag är bara någon du haft ett långt och komplicerat förflutet med. Du kanske till och med är glad att slippa mig... Jag vet att du aldrig skulle tänka så, jag vet att du är en alldeles för renhjärtad person för det. Jag får dåligt samvete av att tänka elaka tankar om dig...

Jag har halvt om halvt lovat mig själv att du kommer så ska jag prata igenom allt med dig, men gud vet hur jag ska lyckas hålla det löftet.

''Märkligt egentligen hur vi kan stå här som två främmande personer som inte känner varandra.'' Det var så jag började monologen inuti mitt huvud. Resten har jag glömt.

 Jag har köpt sex st nya böcker på bara två dagar. Fler världar att fly in i när verkligheten tränger på. Jag förstår inte varför jag inte läser jämt och ständigt. Jag älskar de vackra formuleringarna och ordens betydelser näsnat lika mycket som jag en gång älskade dig. Kanske älskar jag dig fortfarande. Kanske sover bara elden för dig djupt inom mig. Kanske saknar jag bara din underbara personlighet. Kanske saknar jag bara att prata med någon som förstår utan att ord behöver talas, utan att ord behöver skrivas. Eller så är jag bara väldigt kär i dig fortfarande, och kommer alltid att vara, precis som jag så dyrbart lovade.

Jag är en kvinna för mitt ord.

Jag mailade och bad honom komma. Varför? Hur kunde jag vara så otroligt dum? Klart han inte kommer. Klart somfan att han inte kommer göra sig de besväret. 

Men om han skulle de... Om han skulle komma... De enda jag skulle känna skulle vara den växande, varma känslan inom mig. Hela kroppen skulle skaka... Jag skulle bli så obeskrivligt... glad. Men sen skulle jag bli nervös, när jag väl fattat att han verkligen var där. Vad skulle jag säga till honom? Omöjligt allt de jag skulle vilja säga. Hur kan man egentligen bli så nervös inför någon man varit ihop med? Någon man kunnat prata om allt med, utan att skämmas eller tycka att de är pinsamt? Han var mitt allt, och jag vet inte ens vad jag skulle säga till honom. Jag kan inte säga allt jag känner. Dels för att de skulle få mig att gråta. Dels för att det är så många känslor och frågor som far runt i mitt huvut, att släppa ut dem skulle bli extremt.

Jag har länge funderat på att faktist skriva ner allt i ett brev eller mail och skicka alla mina tanker till honom, men jag har aldrig gjort det. Jag är för feg. Jag vågar inte öppna mig helt för någon som tillsynes är en främling för mig. Det sårar mig att han är som en främling för mig...