Jag hade fel. Så JÄVLA fel när det gällde honom. Han är inte samma person som förut. Inte en jävla milimeter på hans kropp är samma som förut. Jag hatar honom. Hatar honom för att han är som en främling för mig. Hatar honom för att han tog död på mig och mitt hopp. Drömmar är det som håller mig uppe och vid liv, och han tog drömmarna ifrån mig. 

Skrivmarkören blinkar i MSN-rutan. Jag har inget att säga till honom längre. Allt det som jag så länge velat säga till honom... Det är omöjligt nu. Inga drömmar. Inget hopp. Inget att livnära sig på, inget dagdrömmande.

Av någon anledning trodde jag att det vi hade betydde nått. Att vi var skapade för varandra. Hur kunde jag ha så jävla fel? Jag vill bara såra honom lika mycke som han sårade mig, men samtidigt vill jag bara spola tillbaka tiden. 

     Han vet inte att jag i stort sätt har en hel blogg i hans ära. Han vet inte hur jag känner. Han vet inget om mig längre. Han visste allt förut! Han står för den oskyldighet och renhet jag hade, innan jag blev förstörd, trasig. Trasig - det är just så jag känner mig. Som att något i mig inte är rätt. Jag hatar mig själv, för att jag satt mig i den här sitvationen; för att jag jämt förstör det jag bygger upp. Jag vill dö eller försvinna till ett land långt, långt bort. Jag är instängd i min bubbla, och just nu vill jag bara flytta in i en ny som är millitärkamoflerad.  Jag vill inte känna så här jämt längre. Varför kan jag inte bara släppa taget och gå vidare? Jag är inte en sån person, det ligger inte till min natur, men det skulle vara bäst för min egen skull om jag gjordet det. Men jag kan inte. Jag är jag, även om det bara finns dåliga saker med att vara mig. Jag vill gömma mig. Gömma mig från allt som gör ont, från allt som sårar, allt som får mig att känna mig trasig. jag vill inte alls bli firad på min 18;årsdag eller den 24e.

Jag behöver en axel att gråta mot, en vän som inte sviker. Sorgligt nog kommer jag bara att tänka på en.  

Lyssnar på Säkert, funderar på att faktist lägga sig tidigt idag. Jag är trött, känner mig feberaktig. Näsan är rödare än Rudolfs, kinderna hettar. 

Pappa åkte idag igen. Mamma jobbade dag, så det var min uppgift att vinka adjö. Välkomst- och Avskedskomitée.

När vi satt där vid varsin sida av frukostbordet märkte jag hur otroligt lite jag egentligen har att säga honom. Han bara satt där, som ingenting, som att han inte alls skulle åka till afghanistan och vara borta i över tre jävla månader. Han bara satt där och löste Sudoku. Han frågade inte hur jag mådde med min förkylning. Han frågade inte om jag skulle stanna hemma från skolan. Det enda han frågade var om jag ville låna kulturdelen så jag kunde läsa serierna. Tack så mycke, pappa, verkligen!

Han gav mig en klocka i födelsedags present. Jag behövde visserligen en: den senaste armbandsklockan fick jag av farmor och farfar när jag fyllde 7 eller nått. 11 år senare är jag tydligen värd en ny.