Till N

Jag har blivit beroende av att kolla min mail för att se om du svarat. När jag loggar in för att kolla den blir jag först förväntansfull, sen byts den känslan ut mot att hoppas att du inte har svarat. Egentligen inte en förhoppning, snarare ett outtalat misstroende mot dig. Jag vet att du är en godhjärtad människa och en underbar person när man har turen att få ånjuta din närvaro.

Igår, när jag låg i min säng och inte kunde somna, spelade jag upp en monolog i huvudet mellan dig och mig utanför Pinocchio. Min osäkerhet inför tanken att du faktist kommer dit är större än någonsin. Men just där, när jag tänker tanken att du faktist skulle kunna komma... Då kommer den där misstron igen. Varför skulle du komma? Jag är bara ditt ex. Jag är bara någon du haft ett långt och komplicerat förflutet med. Du kanske till och med är glad att slippa mig... Jag vet att du aldrig skulle tänka så, jag vet att du är en alldeles för renhjärtad person för det. Jag får dåligt samvete av att tänka elaka tankar om dig...

Jag har halvt om halvt lovat mig själv att du kommer så ska jag prata igenom allt med dig, men gud vet hur jag ska lyckas hålla det löftet.

''Märkligt egentligen hur vi kan stå här som två främmande personer som inte känner varandra.'' Det var så jag började monologen inuti mitt huvud. Resten har jag glömt.

 Jag har köpt sex st nya böcker på bara två dagar. Fler världar att fly in i när verkligheten tränger på. Jag förstår inte varför jag inte läser jämt och ständigt. Jag älskar de vackra formuleringarna och ordens betydelser näsnat lika mycket som jag en gång älskade dig. Kanske älskar jag dig fortfarande. Kanske sover bara elden för dig djupt inom mig. Kanske saknar jag bara din underbara personlighet. Kanske saknar jag bara att prata med någon som förstår utan att ord behöver talas, utan att ord behöver skrivas. Eller så är jag bara väldigt kär i dig fortfarande, och kommer alltid att vara, precis som jag så dyrbart lovade.

Jag är en kvinna för mitt ord.