Jag vet vad som hände. Jag vet ATT det hände. Jag kan inte föreställa mig de ögonen fylla med något annat än godhet.

Jag minns gången jag fick höra den glada rösten första gången. Jag tog en promenad och gick längre och längre... Jag ville inte lägga på, någonsin.

Under den tiden jag hade honom hade jag alltid en anledning att gå upp på morngarna. Jag visste alltid vart jag skulle ringa om jag kände mig ensam och behövde tröst eller om jag bara hade tråkigt. Han var alltid där när ingen annan var det.

Ragnalf. Det var det han sa att jag hete när hans minsta lillasyster frågade vem han pratade med i telefon så mycket. ''Ragnalf... Min flickvän...'' Flickvän. Första gången han satte ord på vad jag var för honom, även om ''min låtsasflickvän som är upptagen'' skulle ha passat bättre.

En gång lagade han en midda åt oss två och tog kort på det och skickade i ett mms. Han hade lagt upp maten i form av ett N, ett M och ett hjärta däremellan. Han hade dukat med servetter, fin duk och tända ljus. Han ville ha någon att laga mat åt, sa han. Jag tror aldrig att jag var lika gullig, någonsin.