Jag mailade och bad honom komma. Varför? Hur kunde jag vara så otroligt dum? Klart han inte kommer. Klart somfan att han inte kommer göra sig de besväret. 

Men om han skulle de... Om han skulle komma... De enda jag skulle känna skulle vara den växande, varma känslan inom mig. Hela kroppen skulle skaka... Jag skulle bli så obeskrivligt... glad. Men sen skulle jag bli nervös, när jag väl fattat att han verkligen var där. Vad skulle jag säga till honom? Omöjligt allt de jag skulle vilja säga. Hur kan man egentligen bli så nervös inför någon man varit ihop med? Någon man kunnat prata om allt med, utan att skämmas eller tycka att de är pinsamt? Han var mitt allt, och jag vet inte ens vad jag skulle säga till honom. Jag kan inte säga allt jag känner. Dels för att de skulle få mig att gråta. Dels för att det är så många känslor och frågor som far runt i mitt huvut, att släppa ut dem skulle bli extremt.

Jag har länge funderat på att faktist skriva ner allt i ett brev eller mail och skicka alla mina tanker till honom, men jag har aldrig gjort det. Jag är för feg. Jag vågar inte öppna mig helt för någon som tillsynes är en främling för mig. Det sårar mig att han är som en främling för mig...