Jag saknar att vara mig själv.

Jag saknar att vara centrumet i en krets.

Jag saknar att tillhöra en vi-het.

Jag saknar att flumma mig igemon skolan.

Jag saknar att vara viktig.

Jag saknar att vara i hennes närhet.

Jag saknar, jag saknar...

Jag saknar att synas, ändå vill jag vara osynlig för att se vem som ser mig.

Jag saknar att ha en riktig vän.

Jag saknar allt det jag hade, som jag inte har idag.

Jag saknar allt de jag kunde ha haft.

Jag saknar att vara saknad och påtänkt.

Jag saknar att bli bortskämd.

Jag saknar att älska att bli bortskämd.

Jag saknar famnen som förut var mitt hem.

Jag saknar de liv som jag levde.

Jag saknar de privilegium jag hade för att jag var jag.

Jag saknar allt vad ett lätt liv innebär.

Jag saknar att ha det lätt.

Jag saknar att bara leva utan att tänka så mycket.

Jag tänker alltid för mycket..

Jag saknar att vara blind för allt annat.

Jag saknar att leva inne i min egna värld där jag bestämmer ödet.

Jag saknar att bara vara.

Jag saknar att tillhöra många.

Jag saknar att skratta åt dumma skämt.

Jag saknar att le åt hans minne.

Jag saknar att skratta med någon jag saknar.

Jag saknar allt som inte är som det ska.

Jag saknar allt som var så mycket bättre då.

Jag saknar allt som var mitt.

Jag saknar allt som tagits ifrån mig.

Jag saknar egenskapen att kunna ta det tillbaka.

Jag saknar egenskapen att kunna vara glad åt ingenting.

Jag saknar att kunna sätta på mig min mask.

Jag saknar att spela rollen som jag givit mig.

Jag saknar känslan som inga ord i världen kan beskriva.

Jag saknar att bli älskad för att bara jag är jag.

Visst lockar det att bara sticka iväg. Bara tre st skulle sakna mig, resten skulle inte ens märka att jag var borta.. möjligen Lisa eftersom det är på svenskan som jag är duktig. Men alla andra...

   Vem visste att man kunde må så dåligt av att inte ha någon bästa vän? Jag har halft kompisar och bekanta, men ingen jag kan prata om allt med. Ingen som saknar en. Ingen som ringer och vill träffas. Inget vykort på loven. Alla har bästa kompisar och är omringade av dem, medans jag står ensam i ett hörn och bara kan titta på och försöka se ut som att mina närmsta 50 bästa kompisar när som helst ska komma.

Jag skulle ha ångrat mig om jag inte träffat honom igen, trodde jag. Jag skulle ha hatat mig själv ännu mer om jag hade fegat ur. Så jag träffade honom, och nu ångrar jag det  i alla fall, men bara för att nu kommer jag sakna honom ännu mer. Nu kommer jag inte kunna sluta tänka på honom, han kommer alltid att vara där. Om jag trodde att jag saknade honom förut så är det inget emot hur mycket jag saknar honom nu. En del saker kan man bara inte rå för.

För mig är han en främling. Jag vet ingeting om honom längre. Vi gick igenom så mycket ihop. Men kollar jag djupt in i hans ögon, så kan jag se min bästa kompis där, leende och med den där hemska hawaii-skjortan som jag lärde mig att älska - den var trotsallt en del av honom. Jag vill så gärna tro att jag fortfarande betyder nått, jag vill tro att han ser mig som den jag var, och inte för den jag är idag. Vi hade så många bra stunder, så många underbara minnen... jag vill inte tro att allt de är borta för alltid. ''Jag kommer alltid att älska dig'' sa han. ''Jag kommer alltid finnas här för dig''. Det är så det brukar låta, men sen stämmer det aldrig. Men jag trodde honom. Jag kommer alltid tro honom, hur många tårar jag än har gråtit över honom, och hur många nätter jag än legat vaken och bara gråtigt tills ögonen vart svullna och röda av alla tårar. Så många olika känslor som kan cirkla runt en och samma människa; hatet för hans frånvaro, saknaden för alla minnen, sorgen att det aldrig kommer att bli som förr igen, och kärleken för att han är den han är. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna leva utan honom? Tanken är bisar, det är ett mirakel att jag inte tagit självmord eller något. Fast tanken är lockande. Ett liv utan Honom - det är inget liv.

Brandi Carlile - The story

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
But these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to
It's true... I was made for you

I climbed across the mountain tops
Swam all across the ocean blue
I crossed all the lines and I broke all the rules
But baby I broke them all for you
Oh, because even when I was flat broke
You made me feel like a million bucks
You do and I was made for you

You see the smile that's on my mouth
It's hiding the words that don't come out
And all of my friends who think that I'm blessed
They don't know my head is a mess
No, they don't know who I really am
And they don't know what I've been through like you do
And I was made for you

All of these lines across my face
Tell you the story of who I am
So many stories of where I've been
And how I got to where I am
Oh but these stories don't mean anything
When you've got no one to tell them to
It's true... I was made for you

Oh yeah well it's true... that I was made for you

Tänk om han inte kommer. Tänk om han sviker igen. Jag vet inte vad jag skulle göra då. Förutom gråta ögonen av mig och överväga dramatiskt självmord.

Upprymdheten som fanns igår är borta. Kicken är där fortfarande någonstans, men dold under tveksamhet och förtvivlan. Jag måste vara underbarare och vackrare än vad han någonsin sett mig. Jag vill att han ska sakna mig. Lite ialla fall. I want my teddy back.

''Visa är starka och klarar av att vara ensamma, visa mår bara dåligt av det''

 Jag tillhör nog båda grupperna. När jag är ensam och tänker ''Gör som Blair. Vad skulle hon ha gjort?'' så brukar det gå bra. Men inners inne är jag bara samma gamla Emma trots allt. Trots att min mask är uppe, pansaret på och de falska leendet på satt, så är det alltid en sak som alltid kommer att kunna genomborra min själ, och det är den dröm jag alltid kommer att sträva efter att återfå.