Jag kommer alltid att komma ihåg den ömheten, för den ömheten var unik.

En del av mig är lycklig, en annan olycklig. En del av mig saknar honom, en annan hatar honom. Vill inte glömma bort, men vill inte heller komma ihåg.

Att känna sig ensam, trots att man är i ett rum fullt av människor, är ingen trevlig känsla. För man vet inners inne, att ingen av dom människorna vet hur just du känner, och du vet att ingen av dem skulle förstå dig om du skulle försöka förklara. " Even if your heart would listen, I doubt I could explain". Men det är just det som är grejen - om man inte förtror sig till andra, hur ska de då kunna förstå? Man kan inte hålla allt inom sig i evigheter. Men man kan inte heller berätta allt. Så vad ska man berätta? En del av de hela? Lika bra att inte berätta något alls. En kort sammanfattning av din livshistoria? Du hade lika gärna kunnat ljuga ihop en trovärdig berättelse och iallafall VERKA intressant. Annars kan man ju alltid starta en blogg, där man kan skriva sina egna tankar och vara hur egoistisk som helst, och bara hoppas att kanske någon förstår sig på en och fattar vad det är man försöker säga.

Men det är precis så här jag är - jag skriver en lång text utan att egentligen säga rätt ut vad det är jag vill säga. Vi är alla unika på våra egna sätt... På vilket sätt är du unik?