Jag har lärt mig att leva med det. Jag har intalat mig att jag klarar mig ändå, att det är bäst så här. Jag har blivit bra på att ljuga för mig själv det senaste åren. Vissa dagar är det faktiskt bäst så, andra dagar vill jag bara ha någon vid min sida. Någon som jag kan prata med, luta mig mot när allt känns svårt, någon jag bara kan sträcka ut armen och röra vid. Någon som verkligen finns där. Jag vill ha en M igen, eller en Bn. Jag älskade dem båda två. Bn förstod mig inte alltid, men tröstade mig och fick mig alltid att le igen, även om det bara var halvhjärtat eftersom  resten på den tiden antingen var jättehelt och fyllt med kärlek eller krossat i många tusen bitar. Det finns inget mittenläge för att brustet hjärta. 

Det finns inget mer att säga. Jag har redan använt alla ord, kännt alla känslor, även om sådana som glädje knappt eller inte alls infunnit sig och skrivit allt som är värd att förtella. Jag har inget mer inom mig som vill ut. Inga tankar som rör mig, inget som tilltalar eller motiverar. Allt är tyst, tomt och meningslöst.

Ensam kan lika gärna vara där man trivs. Så känner jag idag. Varför gå till skolan och vara ensam, när man lika gärna kan gömma sig under täcket, ligga och kolla på solkatten på väggen eller bara ligga och stirra tomt ut i luften. Ingen motivation till att gå upp. Ingen motivation till att ligga kvar. Vad gör man? Man gör bådeock. Ligger kvar en stund, gå upp, kanske dricker lite vatten, hämtar en bok och bläddrar lite i den, ställer tillbaka den när man kommer fram till att "Nej, inte ens den tilltalar". Går och lägger sig igen. Ligger kvar. Slumrar till några minuter. Vaknar, nej, allt känns fortfarande lika hopplöst. Allt jag känner är hopplöshet, ensamhet och saknad. Allt lika självklart, obarmhärtigt och osynligt. Det ingen vet lider ingen av. Så därför vet ingen.Andra ska inte få betala för det som är mitt eget fel. Ingen ska få stå ut med mitt klagande och gnällande mer än behövligt. 

Vår. Hans röst i öronen hela vägen till skolan. Hans röst på de långa håltimmarna. Hans röst på lunchen, rasten och på vägen hem. Små gulliga sms på lektionerna. Det fick mig jämt att le. Jag var aldrig ensam mer. Jämt hade jag honom med mig, som en osynlig skugga bredvid mig. Jag slutade bry mig om resten av världen. Till och med när D råkade läsa hans ''Jag älskar dig'' sms till mig ställde han sig upp och bortförklarade allt. För min skull, för hans skull, för vår skull. För att det var så godhjärtad han alltid var. Han var som en bättre N, det var nog därför jag älskade honom så mycket. Men vem bryr sig om det nu? Ingen förstår. Ingen vill först, eftersom det i deras värld inte finns något att förstå. Det "har ju aldrig hänt". Mitt stora svek som gjorde mig lycklig och tog hand om mig bättre på distans än vad någon i min närhet gjorde. Alla vägrar förstå det. Hur kunde han förstå så mycket bättre? Varför stöttade han, men ingen annan? Helt obegränsat, ovilkorligt och självklart. Han var alltid bara ett sms och ett telefonsamtal ifrån mig ifall det var något, varesig han jobbade, lagade mat eller sov länge på morgonen så svarade han när jag ringde eller smsade. Det var bara på natten, efter han nattat mig, som vi egentligen var ifrån varandra på riktigt.

När han hade ont i knät tog jag hand om honom, ringde ofta och såg till att han låg still. Lät honom bara skutta till det tomma kylskåpet för att leta fram mat.
En gång lagade han till och med en romantisk middag åt mig och tog kort på den och skickade till mig. På min talrik hade han lagt upp förrätten i form av ett N(navi), och på hans tallrik ett M (mmb). Tända ljus i bakgrunden, fast det var mitt i sommaren.
Vi synkade våra sola-stunder. Spelade några omgångar Tic em' Tac poker och bestämde sedan att gå ut och sola och bestämde en tid som vi skulle vara tillbaka. Sen spelade vi ännu mer poker. Vi ägde verkligen på det till slut, med tanke på att ingen av oss visste hur man spelade från början. Varje gång han vann ''friade'' han till mig, och varje gång jag vann ritade jag en grön ring till honom och ett hjärta runt. Vi älskade grönt. Jag undrar vad som hände med den gröna klädningen han hade lovat mig... Min lilla M...

Efter helvetet bröt ut kröp han ihop till en boll och försvann, medans jag stod och såg på hur den enda som försvarade mig var den jag bedragit i månader. Alla var som hynener - bet, slet, spottade, förnedrade och smutskastade, och jag försvann mer och mer igen från verkligheten till mitt skal igen. Jag blev dragen i dammet och smutsen för någon alla vägrade förstå. Men Lilla N och M levde vidare, trots att inget var som förut. Det enda jag kände var oro för M. Jag hoppades så att han skulle klara sig. Jag visste hur han var. Han brydde sig alltid mer om andra än om sig själv. Det hade varit mitt jobb att få honom att bry sig om sig själv också.
Han släppte bomben en dag när jag sommarjobbade. Jag hade ringt honom på varje rast jag hade haft hela dagen. Han vägrade svara. När han väl ringde upp var det en mycket trött M i andra änden, över 50 mil bort. Han kände att han var tvungen att välja, sa han. Mig eller R. Självklart valde han R.

Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade varit om han verkligen hade kommit hit och tältat med mig den sommaren. Hade det fortfarande varit så här? Eller hade det varit precis så som vi ville?

Jag har slutat måla och teckna

Jag ritar inte ens blommor i marginalen
Jag har slutat skriva dikter, sånger och citat
Jag har slutat låtsas kunna spela gitarr
Jag pratar inte lika mycket
Jag rablar inte replikerna ur SOR så fort tillfälle givs
Jag försöker hitta mitt munspel
Jag har börjat använda kläning
Jag har lagt ner TW helt
Jag håller mig fortfarande för mig själv, för allas skull
Jag är försäljare och egenföretagare på fritiden
Jag har inte råd att supa, jag måste jobba på mitt säljsamtal
Jag sover mer, äter mindre
Hoppas alltid, slutar aldrig
Jag drömmer mer
Jag sjunger Dancing Bears, painted wings i duschen när jag är glad

Jag går inte på orienteringstävningar
Jag vet att jag inte skulle överleva
Jag har börjat plantera
Hittills har jag 4 mandariner, 2 granatäpplen, 1 citronträd, 2 vildäpplen och 2 olika slags rankor
Jag behöver snart inte ens lämna rummet för att äta
Jag skryter inte om min gröna tumme
Jag gör aldrig mina läxor eller pluggar inför prov.
Jag litar på att mig själv och hoppas att jag har superkrafter
Jag har snott min fars fårskinstofflor.
Han får dem aldrig tillbaka
Jag är en ank-mamma
Jag har ank-ungar, bildligt sett
Jag och Mkl ska resa världen runt tillsammans.
Vi ska till Månen först.
Jag ska vara den snälla vännen som hjälper till med att ta slut på tandkrämen
I gengäld lovar jag honom frukost på sängen alla morgnar han har baksmälla
Tydligen vill han ha det jämt
Jag håller mig uppe med att drömma
Alla vill att jag ska släppa, men
Jag vill inte falla
Jag tror inte någon skulle ta emot mig
Jag skriver ofta vad jag tänker, inte vad jag borde, i sms
Jag ångrar det till 47 % av gångerna
Jag tycker MS ska svara på sms nu
Jag vill inte behöva hålla koll på honom
Jag ska upp om 8 timmar,
Jag är i skolan om 10
Jag väntar mig inte mycket
Man blir så mycket mer glad då när nått bra faktiskt händer
Jag fryser
Jag har ont i ryggen
Jag är trött
Jag ser suddigt
Jag vill sova
Godnatt

Han försvann lika snabbt som han kom. Jag visste att det var för bra för att vara sant, inners inne. Jag vet inte om det är bäst så här eller inte. Det är underbart att vara obeskrivligt lycklig ett tag, att kunna andas mycket lättare, känna att allt inte är förlorat, att det alltid finns hopp.

Det var inga långa, viktiga meningsskildringar, inga långa utläggningar om vad som hände. Det var korta meningar, för andra, värdelösa ord och meningar. Men det var ord från honom, i all dess magnifika gramatiska fel-het, precis så som jag älskar den. Blåbärspaj kl. 22 på kvällen. Jag tyckte att det var en konstig vana innan jag 'kommit in i familjen'. Sen var det något självklart.
"Jag har byggt en ny dator sen vi sågs sist". Den meningen fick mig att le. Just den meningen sprudlade så mycket N att det är svårt att hitta ett bättre exempel. Så otroligt random, helt "På-tal-om-att-köpa-en-dator-utan-dvd-läsare". Jag saknar hans glada humör och hans syn på livet och allt annat. Allt med honom är annars så...Lätt och rätt. Lätt om man känner honom. Lätt om man varit så nära honom som jag varit. Allt med honom kändes alltid rätt. Även efter, när vi var på djupt vatten och jag var tvungen och göra mitt val. Jag trodde och hoppasdes verkligen att han skulle stanna för min skull... Men jag klandrar honom inte. Man vill inte dela med sig av något som varit bara ens egen. Jag vet inte ens om vi skulle överlevt det. "Vi" var det enda vi såg. "Vi,vi,vi", ingen annan. Det var inte det här vi hade planerat.

Platser som aldrig försvinner, platser som innehåller minnen.

• Knivsta - OL-tävningen som ändrade mitt liv. Träffade N för första gången. Han frågade om jag ville bara med på fotboll. För första gången i mitt liv funderade jag på att säga "Ja, gärna!", men bara pga honom, förstås.
• Linnés klubbgård - datum: 06-06-06. Tisdag, Sverigesnationaldag och dagen vi blev ihop. Det var Linné-tävlning. Jag var där med T och hennes mamma. Så fort jag och N lämnades ensamma... Tja, nu ska vi inte gå in på detaljer, men jag fick ont i vaderna av att stå så länge. När jag följde honom till TC fullkomligt strålade vi nog båda två, och alla vi mötte på vägen log åt oss (honom) och han la armen bestämt om min midja, som att visa att jag var bara hans.
• Lännabadet - Vi åkte moppe dit. (Censurerar detaljer som är för personliga.)
• Bällinge eller Björklinge (glömt vilket) - Film-maraton hos P. Eftersom vi var det enda 'Paret' där fick vi dela på en säng medans de andra fick ta golvet. Precis så det ska vara! 
• Dannemora bruk - dagen efter. Det var kallt att åka moppe kl 7 på morgon i oktober i  1 timme, men dte var skönt att sen ligga nerbäddade i soffan under en filt, båda under samma såklart.
• Siba vid Maxi - Där vi gick för att fördriva tiden i väntan på att SE skulle komma hem. Vi kom närmre och närmre varandra och på hemvägen började vi hångla i busskuren Stenhällen. Jag frös jag var dyvåt av regnet, men jag brydde mig inte. Efter tre dagar hade jag gjort slut med SE.
• Uppsalahögar vid Valborg, -07. Jag ville inte bryta traditionen, men inte heller gå dit ensam. D ville inte följa med mig. N kom så fort jag bad honom. Efteråt låg vi i min säng, tittade på tv intill småtimmarna och åt marabouchoklad som han haft i sin innerficka på jackan. Fläckarna finns kvar. Det gick någon gammal polis-serie på femman och vi försökte gissa vilket inspelningstalev var. Jag vann, som vanligt. Och det fick jag sota för. Han kittlade mig tills jag nästan skrek högt. 
• Stensture-monumentet - Sorg. Som vår sista utpost när vi hade allt att förlora. Om viljan hade varit nog för att vinna så hade vi gjort det flera gånger om. 
• Vardagssoffan, en våning ner. Där allt verkligen gick förlorat. 
• Kommer inte på mer just nu faktiskt.

Jag var på väg hem från D., cyklade ner för Rickomberga-backen. Höll utkik efter V, på väg till Borg. Åkte förbi Feri, korsningen efter, och vilka ser jag inte gå där? Jo, N och Hl. Plötsligt! Ett brutalt slag i magen. All luft försvann. Armarna blev till överkokt spagetti. Känseln i benen vetefan vart den tog vägen, men inte var den där den behövdes. Allt kom på en gång. BANG! Av en ren reflex trampade jag på så snabbt jag kunde. En sista kraftansträngning. Jag brydde mig inte om att se efter bilar när jag åkte över den trafikerade gatan. Inget kunde kännas värre. Vad som helst skulle kännas bättre än de uppror som pågick inom mig. Precis då jag inte trodde att ingenting skulle kunna göra min dag värre kom Låten spelandes i mina ögon. Låten med stort L, Låten som jag förut lyssnat på sååå många gånger och gråtit floder till. "Det jag hade".
Tankarna som for genom min huvud blandades med tankarna som hur jag på snabbaste sätt kommer hem. Vid korsningen Kungsängsgatan och G:a Uppsalagatan övervägde jag faktiskt buss, men nej. Jag tvingade mig att cykla. Jag var tvungen att kämpa på. Jag ville bara hem, lägga mig ner och dö en stund. Försvinna från allt, för alltid, en kort stund. Jag ville stoppa tiden, ta bort allt ljud. Allt snurrade, snurrade... Runt, runt. Just bilden av de två tillsammans slår mig jämt hårdest. Han hade skjorta på sig, precis som vanligt. Den marinblå-spräkliga. Jag kan varenda knapp på den, jag kan känna de svala tyget med mina fingrartoppar. Och just då, just i den stunden vet jag att han är den samma som då. Jag är den samme, jag också. Inners inne. Jag var ingen ängel då, och jag är det inte nu heller, men allt ljus lyste över det skuggor som fanns då.
Jag tror att alla människor uppträder olika mot alla de känner helt omedvetet, mem det är inte något jag orkar utveckla idag. Inatt. I mitt stillstånd.

      När jag kommit tillräckligt långt ifrån dem och kunde andas någonlunda igen smsade jag honom, berättade att jag sett honom. Jag väntade mig inte direkt på svar. Han har ju aldrig svarat förut, men eftersom jag hade nytt nr så fanns ändå hoppet. Och med hoppet klarade jag mig hem.
Han har kommit tillbaka. Han pratar med mig igen. Inga mera mail. Bara sms.
Han låter glad. Tar upp sånt som för oss bakåt i tiden. Som hans soffa som han kallar säng, och dubbelsängen han fick. Jag har inte varit så här glad på evigheter. Han finns igen... Han kanske följer med ut någon dag. Eller jag följer med honom. Om jag skulle få.
Bara några sms med artighetsfraser. Inget mer. Det känns så overkligt och samtidigt förvirrande. Så länge som jag trott att det var omöjligt. Det känns som att jag äntligen kan andas igen.

Vad faaan vad det som hände, egentligen? Var det verkligen så länge sen som vi två satt nere vid ån tillsammans en sommar eftermiddag och åt kalla hallon, direkt från icas frysdisk? Var det så länge sen som jag på torsdagslunchen och håltimmen efter gick ner till ån, satte mig i gräset i solen och bara pratade med honom i telefon? Jag älskade att prata med honom... Han lyste upp min vardag bättre än solen, och jag älskade honom för det. Ett kort tag trodde jag verkligen att jag betydde något för honom också. Men så man kan missta sig på personer. Allt är borta nu. Men bilderna i mitt huvud stannar kvar. Orden finns också, men suddiga och långt bak. Sårad. Sårad över att komma ihåg allt vi drömde om. Allt det som kunde blivit verklighet - och skulle blivit nu i år. "Jag kommer till dig, bara jag hittar en lägenhet och ett jobb. Jag kommer, så fort R gått ut skolan. Jag kan inte lämna henne just nu." "Lovar du att bo hos mig när jag kommer?" Jag lovade. Men han kom aldrig. Och även om han gjorde så skulle han inte höra av sig. För vem är jag? -Just det: Absolut ingen alls. Det har jag aldrig varit.  

Det är något där. Det är farligt att känna så här. Påfrestande. Skadligt för hälsan. Speciellt hjärtat. Obeskrivligt. Ord biter inte på känslan. Ord kan inte beskriva den. They never will.