Vår. Hans röst i öronen hela vägen till skolan. Hans röst på de långa håltimmarna. Hans röst på lunchen, rasten och på vägen hem. Små gulliga sms på lektionerna. Det fick mig jämt att le. Jag var aldrig ensam mer. Jämt hade jag honom med mig, som en osynlig skugga bredvid mig. Jag slutade bry mig om resten av världen. Till och med när D råkade läsa hans ''Jag älskar dig'' sms till mig ställde han sig upp och bortförklarade allt. För min skull, för hans skull, för vår skull. För att det var så godhjärtad han alltid var. Han var som en bättre N, det var nog därför jag älskade honom så mycket. Men vem bryr sig om det nu? Ingen förstår. Ingen vill först, eftersom det i deras värld inte finns något att förstå. Det "har ju aldrig hänt". Mitt stora svek som gjorde mig lycklig och tog hand om mig bättre på distans än vad någon i min närhet gjorde. Alla vägrar förstå det. Hur kunde han förstå så mycket bättre? Varför stöttade han, men ingen annan? Helt obegränsat, ovilkorligt och självklart. Han var alltid bara ett sms och ett telefonsamtal ifrån mig ifall det var något, varesig han jobbade, lagade mat eller sov länge på morgonen så svarade han när jag ringde eller smsade. Det var bara på natten, efter han nattat mig, som vi egentligen var ifrån varandra på riktigt.

När han hade ont i knät tog jag hand om honom, ringde ofta och såg till att han låg still. Lät honom bara skutta till det tomma kylskåpet för att leta fram mat.
En gång lagade han till och med en romantisk middag åt mig och tog kort på den och skickade till mig. På min talrik hade han lagt upp förrätten i form av ett N(navi), och på hans tallrik ett M (mmb). Tända ljus i bakgrunden, fast det var mitt i sommaren.
Vi synkade våra sola-stunder. Spelade några omgångar Tic em' Tac poker och bestämde sedan att gå ut och sola och bestämde en tid som vi skulle vara tillbaka. Sen spelade vi ännu mer poker. Vi ägde verkligen på det till slut, med tanke på att ingen av oss visste hur man spelade från början. Varje gång han vann ''friade'' han till mig, och varje gång jag vann ritade jag en grön ring till honom och ett hjärta runt. Vi älskade grönt. Jag undrar vad som hände med den gröna klädningen han hade lovat mig... Min lilla M...

Efter helvetet bröt ut kröp han ihop till en boll och försvann, medans jag stod och såg på hur den enda som försvarade mig var den jag bedragit i månader. Alla var som hynener - bet, slet, spottade, förnedrade och smutskastade, och jag försvann mer och mer igen från verkligheten till mitt skal igen. Jag blev dragen i dammet och smutsen för någon alla vägrade förstå. Men Lilla N och M levde vidare, trots att inget var som förut. Det enda jag kände var oro för M. Jag hoppades så att han skulle klara sig. Jag visste hur han var. Han brydde sig alltid mer om andra än om sig själv. Det hade varit mitt jobb att få honom att bry sig om sig själv också.
Han släppte bomben en dag när jag sommarjobbade. Jag hade ringt honom på varje rast jag hade haft hela dagen. Han vägrade svara. När han väl ringde upp var det en mycket trött M i andra änden, över 50 mil bort. Han kände att han var tvungen att välja, sa han. Mig eller R. Självklart valde han R.

Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade varit om han verkligen hade kommit hit och tältat med mig den sommaren. Hade det fortfarande varit så här? Eller hade det varit precis så som vi ville?

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...