Jag har lärt mig att leva med det. Jag har intalat mig att jag klarar mig ändå, att det är bäst så här. Jag har blivit bra på att ljuga för mig själv det senaste åren. Vissa dagar är det faktiskt bäst så, andra dagar vill jag bara ha någon vid min sida. Någon som jag kan prata med, luta mig mot när allt känns svårt, någon jag bara kan sträcka ut armen och röra vid. Någon som verkligen finns där. Jag vill ha en M igen, eller en Bn. Jag älskade dem båda två. Bn förstod mig inte alltid, men tröstade mig och fick mig alltid att le igen, även om det bara var halvhjärtat eftersom  resten på den tiden antingen var jättehelt och fyllt med kärlek eller krossat i många tusen bitar. Det finns inget mittenläge för att brustet hjärta.