Vad faaan vad det som hände, egentligen? Var det verkligen så länge sen som vi två satt nere vid ån tillsammans en sommar eftermiddag och åt kalla hallon, direkt från icas frysdisk? Var det så länge sen som jag på torsdagslunchen och håltimmen efter gick ner till ån, satte mig i gräset i solen och bara pratade med honom i telefon? Jag älskade att prata med honom... Han lyste upp min vardag bättre än solen, och jag älskade honom för det. Ett kort tag trodde jag verkligen att jag betydde något för honom också. Men så man kan missta sig på personer. Allt är borta nu. Men bilderna i mitt huvud stannar kvar. Orden finns också, men suddiga och långt bak. Sårad. Sårad över att komma ihåg allt vi drömde om. Allt det som kunde blivit verklighet - och skulle blivit nu i år. "Jag kommer till dig, bara jag hittar en lägenhet och ett jobb. Jag kommer, så fort R gått ut skolan. Jag kan inte lämna henne just nu." "Lovar du att bo hos mig när jag kommer?" Jag lovade. Men han kom aldrig. Och även om han gjorde så skulle han inte höra av sig. För vem är jag? -Just det: Absolut ingen alls. Det har jag aldrig varit.