Han försvann lika snabbt som han kom. Jag visste att det var för bra för att vara sant, inners inne. Jag vet inte om det är bäst så här eller inte. Det är underbart att vara obeskrivligt lycklig ett tag, att kunna andas mycket lättare, känna att allt inte är förlorat, att det alltid finns hopp.

Det var inga långa, viktiga meningsskildringar, inga långa utläggningar om vad som hände. Det var korta meningar, för andra, värdelösa ord och meningar. Men det var ord från honom, i all dess magnifika gramatiska fel-het, precis så som jag älskar den. Blåbärspaj kl. 22 på kvällen. Jag tyckte att det var en konstig vana innan jag 'kommit in i familjen'. Sen var det något självklart.
"Jag har byggt en ny dator sen vi sågs sist". Den meningen fick mig att le. Just den meningen sprudlade så mycket N att det är svårt att hitta ett bättre exempel. Så otroligt random, helt "På-tal-om-att-köpa-en-dator-utan-dvd-läsare". Jag saknar hans glada humör och hans syn på livet och allt annat. Allt med honom är annars så...Lätt och rätt. Lätt om man känner honom. Lätt om man varit så nära honom som jag varit. Allt med honom kändes alltid rätt. Även efter, när vi var på djupt vatten och jag var tvungen och göra mitt val. Jag trodde och hoppasdes verkligen att han skulle stanna för min skull... Men jag klandrar honom inte. Man vill inte dela med sig av något som varit bara ens egen. Jag vet inte ens om vi skulle överlevt det. "Vi" var det enda vi såg. "Vi,vi,vi", ingen annan. Det var inte det här vi hade planerat.

Platser som aldrig försvinner, platser som innehåller minnen.

• Knivsta - OL-tävningen som ändrade mitt liv. Träffade N för första gången. Han frågade om jag ville bara med på fotboll. För första gången i mitt liv funderade jag på att säga "Ja, gärna!", men bara pga honom, förstås.
• Linnés klubbgård - datum: 06-06-06. Tisdag, Sverigesnationaldag och dagen vi blev ihop. Det var Linné-tävlning. Jag var där med T och hennes mamma. Så fort jag och N lämnades ensamma... Tja, nu ska vi inte gå in på detaljer, men jag fick ont i vaderna av att stå så länge. När jag följde honom till TC fullkomligt strålade vi nog båda två, och alla vi mötte på vägen log åt oss (honom) och han la armen bestämt om min midja, som att visa att jag var bara hans.
• Lännabadet - Vi åkte moppe dit. (Censurerar detaljer som är för personliga.)
• Bällinge eller Björklinge (glömt vilket) - Film-maraton hos P. Eftersom vi var det enda 'Paret' där fick vi dela på en säng medans de andra fick ta golvet. Precis så det ska vara! 
• Dannemora bruk - dagen efter. Det var kallt att åka moppe kl 7 på morgon i oktober i  1 timme, men dte var skönt att sen ligga nerbäddade i soffan under en filt, båda under samma såklart.
• Siba vid Maxi - Där vi gick för att fördriva tiden i väntan på att SE skulle komma hem. Vi kom närmre och närmre varandra och på hemvägen började vi hångla i busskuren Stenhällen. Jag frös jag var dyvåt av regnet, men jag brydde mig inte. Efter tre dagar hade jag gjort slut med SE.
• Uppsalahögar vid Valborg, -07. Jag ville inte bryta traditionen, men inte heller gå dit ensam. D ville inte följa med mig. N kom så fort jag bad honom. Efteråt låg vi i min säng, tittade på tv intill småtimmarna och åt marabouchoklad som han haft i sin innerficka på jackan. Fläckarna finns kvar. Det gick någon gammal polis-serie på femman och vi försökte gissa vilket inspelningstalev var. Jag vann, som vanligt. Och det fick jag sota för. Han kittlade mig tills jag nästan skrek högt. 
• Stensture-monumentet - Sorg. Som vår sista utpost när vi hade allt att förlora. Om viljan hade varit nog för att vinna så hade vi gjort det flera gånger om. 
• Vardagssoffan, en våning ner. Där allt verkligen gick förlorat. 
• Kommer inte på mer just nu faktiskt.

Jag var på väg hem från D., cyklade ner för Rickomberga-backen. Höll utkik efter V, på väg till Borg. Åkte förbi Feri, korsningen efter, och vilka ser jag inte gå där? Jo, N och Hl. Plötsligt! Ett brutalt slag i magen. All luft försvann. Armarna blev till överkokt spagetti. Känseln i benen vetefan vart den tog vägen, men inte var den där den behövdes. Allt kom på en gång. BANG! Av en ren reflex trampade jag på så snabbt jag kunde. En sista kraftansträngning. Jag brydde mig inte om att se efter bilar när jag åkte över den trafikerade gatan. Inget kunde kännas värre. Vad som helst skulle kännas bättre än de uppror som pågick inom mig. Precis då jag inte trodde att ingenting skulle kunna göra min dag värre kom Låten spelandes i mina ögon. Låten med stort L, Låten som jag förut lyssnat på sååå många gånger och gråtit floder till. "Det jag hade".
Tankarna som for genom min huvud blandades med tankarna som hur jag på snabbaste sätt kommer hem. Vid korsningen Kungsängsgatan och G:a Uppsalagatan övervägde jag faktiskt buss, men nej. Jag tvingade mig att cykla. Jag var tvungen att kämpa på. Jag ville bara hem, lägga mig ner och dö en stund. Försvinna från allt, för alltid, en kort stund. Jag ville stoppa tiden, ta bort allt ljud. Allt snurrade, snurrade... Runt, runt. Just bilden av de två tillsammans slår mig jämt hårdest. Han hade skjorta på sig, precis som vanligt. Den marinblå-spräkliga. Jag kan varenda knapp på den, jag kan känna de svala tyget med mina fingrartoppar. Och just då, just i den stunden vet jag att han är den samma som då. Jag är den samme, jag också. Inners inne. Jag var ingen ängel då, och jag är det inte nu heller, men allt ljus lyste över det skuggor som fanns då.
Jag tror att alla människor uppträder olika mot alla de känner helt omedvetet, mem det är inte något jag orkar utveckla idag. Inatt. I mitt stillstånd.

      När jag kommit tillräckligt långt ifrån dem och kunde andas någonlunda igen smsade jag honom, berättade att jag sett honom. Jag väntade mig inte direkt på svar. Han har ju aldrig svarat förut, men eftersom jag hade nytt nr så fanns ändå hoppet. Och med hoppet klarade jag mig hem.
Han har kommit tillbaka. Han pratar med mig igen. Inga mera mail. Bara sms.
Han låter glad. Tar upp sånt som för oss bakåt i tiden. Som hans soffa som han kallar säng, och dubbelsängen han fick. Jag har inte varit så här glad på evigheter. Han finns igen... Han kanske följer med ut någon dag. Eller jag följer med honom. Om jag skulle få.
Bara några sms med artighetsfraser. Inget mer. Det känns så overkligt och samtidigt förvirrande. Så länge som jag trott att det var omöjligt. Det känns som att jag äntligen kan andas igen.