Jag var på väg hem från D., cyklade ner för Rickomberga-backen. Höll utkik efter V, på väg till Borg. Åkte förbi Feri, korsningen efter, och vilka ser jag inte gå där? Jo, N och Hl. Plötsligt! Ett brutalt slag i magen. All luft försvann. Armarna blev till överkokt spagetti. Känseln i benen vetefan vart den tog vägen, men inte var den där den behövdes. Allt kom på en gång. BANG! Av en ren reflex trampade jag på så snabbt jag kunde. En sista kraftansträngning. Jag brydde mig inte om att se efter bilar när jag åkte över den trafikerade gatan. Inget kunde kännas värre. Vad som helst skulle kännas bättre än de uppror som pågick inom mig. Precis då jag inte trodde att ingenting skulle kunna göra min dag värre kom Låten spelandes i mina ögon. Låten med stort L, Låten som jag förut lyssnat på sååå många gånger och gråtit floder till. "Det jag hade".
Tankarna som for genom min huvud blandades med tankarna som hur jag på snabbaste sätt kommer hem. Vid korsningen Kungsängsgatan och G:a Uppsalagatan övervägde jag faktiskt buss, men nej. Jag tvingade mig att cykla. Jag var tvungen att kämpa på. Jag ville bara hem, lägga mig ner och dö en stund. Försvinna från allt, för alltid, en kort stund. Jag ville stoppa tiden, ta bort allt ljud. Allt snurrade, snurrade... Runt, runt. Just bilden av de två tillsammans slår mig jämt hårdest. Han hade skjorta på sig, precis som vanligt. Den marinblå-spräkliga. Jag kan varenda knapp på den, jag kan känna de svala tyget med mina fingrartoppar. Och just då, just i den stunden vet jag att han är den samma som då. Jag är den samme, jag också. Inners inne. Jag var ingen ängel då, och jag är det inte nu heller, men allt ljus lyste över det skuggor som fanns då.
Jag tror att alla människor uppträder olika mot alla de känner helt omedvetet, mem det är inte något jag orkar utveckla idag. Inatt. I mitt stillstånd.

      När jag kommit tillräckligt långt ifrån dem och kunde andas någonlunda igen smsade jag honom, berättade att jag sett honom. Jag väntade mig inte direkt på svar. Han har ju aldrig svarat förut, men eftersom jag hade nytt nr så fanns ändå hoppet. Och med hoppet klarade jag mig hem.
Han har kommit tillbaka. Han pratar med mig igen. Inga mera mail. Bara sms.
Han låter glad. Tar upp sånt som för oss bakåt i tiden. Som hans soffa som han kallar säng, och dubbelsängen han fick. Jag har inte varit så här glad på evigheter. Han finns igen... Han kanske följer med ut någon dag. Eller jag följer med honom. Om jag skulle få.
Bara några sms med artighetsfraser. Inget mer. Det känns så overkligt och samtidigt förvirrande. Så länge som jag trott att det var omöjligt. Det känns som att jag äntligen kan andas igen.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...