Det finns inget mer att säga. Jag har redan använt alla ord, kännt alla känslor, även om sådana som glädje knappt eller inte alls infunnit sig och skrivit allt som är värd att förtella. Jag har inget mer inom mig som vill ut. Inga tankar som rör mig, inget som tilltalar eller motiverar. Allt är tyst, tomt och meningslöst.

Ensam kan lika gärna vara där man trivs. Så känner jag idag. Varför gå till skolan och vara ensam, när man lika gärna kan gömma sig under täcket, ligga och kolla på solkatten på väggen eller bara ligga och stirra tomt ut i luften. Ingen motivation till att gå upp. Ingen motivation till att ligga kvar. Vad gör man? Man gör bådeock. Ligger kvar en stund, gå upp, kanske dricker lite vatten, hämtar en bok och bläddrar lite i den, ställer tillbaka den när man kommer fram till att "Nej, inte ens den tilltalar". Går och lägger sig igen. Ligger kvar. Slumrar till några minuter. Vaknar, nej, allt känns fortfarande lika hopplöst. Allt jag känner är hopplöshet, ensamhet och saknad. Allt lika självklart, obarmhärtigt och osynligt. Det ingen vet lider ingen av. Så därför vet ingen.Andra ska inte få betala för det som är mitt eget fel. Ingen ska få stå ut med mitt klagande och gnällande mer än behövligt.