Det finns inget mer att säga. Jag har redan använt alla ord, kännt alla känslor, även om sådana som glädje knappt eller inte alls infunnit sig och skrivit allt som är värd att förtella. Jag har inget mer inom mig som vill ut. Inga tankar som rör mig, inget som tilltalar eller motiverar. Allt är tyst, tomt och meningslöst.

Ensam kan lika gärna vara där man trivs. Så känner jag idag. Varför gå till skolan och vara ensam, när man lika gärna kan gömma sig under täcket, ligga och kolla på solkatten på väggen eller bara ligga och stirra tomt ut i luften. Ingen motivation till att gå upp. Ingen motivation till att ligga kvar. Vad gör man? Man gör bådeock. Ligger kvar en stund, gå upp, kanske dricker lite vatten, hämtar en bok och bläddrar lite i den, ställer tillbaka den när man kommer fram till att "Nej, inte ens den tilltalar". Går och lägger sig igen. Ligger kvar. Slumrar till några minuter. Vaknar, nej, allt känns fortfarande lika hopplöst. Allt jag känner är hopplöshet, ensamhet och saknad. Allt lika självklart, obarmhärtigt och osynligt. Det ingen vet lider ingen av. Så därför vet ingen.Andra ska inte få betala för det som är mitt eget fel. Ingen ska få stå ut med mitt klagande och gnällande mer än behövligt. 

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...