Gick på stan idag med en vän

Såg dig hand i hand med henne

Men jag kände inget och såg bort

Ni följde mig, och jag låtsades inte om

Att jag hade hjärtat i halsen

Hela vägen hem

Dagen hade äntligen kommit, och jag skyndade där ifrån

Nu undrar jag mest, vad du skulle gjort

Om jag kommit fram och hälsat.

Du skulle inte varit glad, men spelat som vanligt

Spelad artighet är alltid ett säkert kort.

Beroende.

Beroendet jag visste skulle komma, men som jag inte låtsades om i början. Och jag förstår att andra kanske inte förstår, och ifrågasätter det, och säger "Men är det verkligen det här du vill ha?". Jag vet, det var inte det här jag ville ha, egentligen. Men nu, egentligen, jag kunde haft det mycket värre. Och jag tror att det här är precis det jag behöver. Det här funkar. So I'm gonna stick with it. 

Ensamheten är i teorin lätt att motverka. I teorin. Men jag vill inte göra samma misstag igen. Det är dax att lära mig läxan att inte gå fram för snabbt. I stället står jag stilla och letar efter det jag söker efter. Någon som får mig att känna igen. det var så mycket lättare för, att känna. Det får mig att sakna M och jag frågar mig själv varför jag inte höll fast honom hårdare. Men det är försent nu. Som alltid så är det inte förän då man ser sina verklige felsteg.

Kanske känns det bara värre nu, när jag inte har någon distration, och alla känns längre bort än vanligt. Vid närmare eftertanke känns allt väldigt distant.

Det är kallt hela tiden. Och då menar jag inte den kyla som lurar utomhus och som slår emot en när man lämnar husets trygga värme.Det är kallt inombords, som om det inte bor något levande där längre. Och jag antar att det är så det är, in a way.

Det är vad man gör det till, och man är det man känner sig som?

I nattens täta mörker kommer allting fortfarande tillbaka. Det som gjorde ont förut, passerar nu omärkt förbi, medan nya saker dyker upp och framkallar tårar. Var jag befinner mig och med vem betyder plötsligt inte någonting och jag vill därifrån.

Sömnlös, och jag skyller det på att allt var så likt.

Jag besökte lägenheten i minnet. Varje detalj så som jag mindes dem:  lukten i trapphuset, ekandet av stegen i trappan, ytterdörren, hallen innanför - allt - och märkte att det inte gjorde mig något annat än gott. Jag kände värme igen av att vara där. Inget kan rör ett spöke.

Make me breath. I've heard thats something you have to do.

So make me breath.

Han var där, och jag vet inte varför. Kanske var det bara pga de liknande faktorerna. Mina handleder ömmar än, men jag vet att det är delvis mitt fel. Han sa förlåt. Hans ögon sa förlåt, men det var inte honom jag tänkte på, utan de gamla spökena från förr.

Jag trivs där, och det skrämmer mig. Jag sover aldrig bra där. Vaknar alltid flera gånger under natten och kan inte bestämma mig för om jag vill ligga nära honom eller långt ifrån. Ligger jag nära väcker jag honom varje gång jag vänder på mig, vilket jag gör varje gång jag vaknar. Men ligger jag långt ifrån honom saknar jag att känna hans värme och lukt. Den lugnar mig.

Life never make sence. Life doesn't waits for answers, never demand a reason. Life is now. Life is all there is to live.