Jag skulle ha ångrat mig om jag inte träffat honom igen, trodde jag. Jag skulle ha hatat mig själv ännu mer om jag hade fegat ur. Så jag träffade honom, och nu ångrar jag det  i alla fall, men bara för att nu kommer jag sakna honom ännu mer. Nu kommer jag inte kunna sluta tänka på honom, han kommer alltid att vara där. Om jag trodde att jag saknade honom förut så är det inget emot hur mycket jag saknar honom nu. En del saker kan man bara inte rå för.

För mig är han en främling. Jag vet ingeting om honom längre. Vi gick igenom så mycket ihop. Men kollar jag djupt in i hans ögon, så kan jag se min bästa kompis där, leende och med den där hemska hawaii-skjortan som jag lärde mig att älska - den var trotsallt en del av honom. Jag vill så gärna tro att jag fortfarande betyder nått, jag vill tro att han ser mig som den jag var, och inte för den jag är idag. Vi hade så många bra stunder, så många underbara minnen... jag vill inte tro att allt de är borta för alltid. ''Jag kommer alltid att älska dig'' sa han. ''Jag kommer alltid finnas här för dig''. Det är så det brukar låta, men sen stämmer det aldrig. Men jag trodde honom. Jag kommer alltid tro honom, hur många tårar jag än har gråtit över honom, och hur många nätter jag än legat vaken och bara gråtigt tills ögonen vart svullna och röda av alla tårar. Så många olika känslor som kan cirkla runt en och samma människa; hatet för hans frånvaro, saknaden för alla minnen, sorgen att det aldrig kommer att bli som förr igen, och kärleken för att han är den han är. Hur kunde jag någonsin tro att jag skulle kunna leva utan honom? Tanken är bisar, det är ett mirakel att jag inte tagit självmord eller något. Fast tanken är lockande. Ett liv utan Honom - det är inget liv.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...