Till N

Jag har blivit beroende av att kolla min mail för att se om du svarat. När jag loggar in för att kolla den blir jag först förväntansfull, sen byts den känslan ut mot att hoppas att du inte har svarat. Egentligen inte en förhoppning, snarare ett outtalat misstroende mot dig. Jag vet att du är en godhjärtad människa och en underbar person när man har turen att få ånjuta din närvaro.

Igår, när jag låg i min säng och inte kunde somna, spelade jag upp en monolog i huvudet mellan dig och mig utanför Pinocchio. Min osäkerhet inför tanken att du faktist kommer dit är större än någonsin. Men just där, när jag tänker tanken att du faktist skulle kunna komma... Då kommer den där misstron igen. Varför skulle du komma? Jag är bara ditt ex. Jag är bara någon du haft ett långt och komplicerat förflutet med. Du kanske till och med är glad att slippa mig... Jag vet att du aldrig skulle tänka så, jag vet att du är en alldeles för renhjärtad person för det. Jag får dåligt samvete av att tänka elaka tankar om dig...

Jag har halvt om halvt lovat mig själv att du kommer så ska jag prata igenom allt med dig, men gud vet hur jag ska lyckas hålla det löftet.

''Märkligt egentligen hur vi kan stå här som två främmande personer som inte känner varandra.'' Det var så jag började monologen inuti mitt huvud. Resten har jag glömt.

 Jag har köpt sex st nya böcker på bara två dagar. Fler världar att fly in i när verkligheten tränger på. Jag förstår inte varför jag inte läser jämt och ständigt. Jag älskar de vackra formuleringarna och ordens betydelser näsnat lika mycket som jag en gång älskade dig. Kanske älskar jag dig fortfarande. Kanske sover bara elden för dig djupt inom mig. Kanske saknar jag bara din underbara personlighet. Kanske saknar jag bara att prata med någon som förstår utan att ord behöver talas, utan att ord behöver skrivas. Eller så är jag bara väldigt kär i dig fortfarande, och kommer alltid att vara, precis som jag så dyrbart lovade.

Jag är en kvinna för mitt ord.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...