Sååååååå möööörk är naaaatten i midvinter tiiiiid

Jag har alltid hatat att gå lucia tåg. Jag har scenskräck. Har alltid haft, kommer alltid att ha. Dock älskar jag att sjunga. Har just haft sinstar-tävling med två kompisar. De enda låtar jag verkligen äger på är Gwen Stefani - What are u waiting for?, The Cardigans - Losing your favorit game och Ashlee Simson - Pieces of me. Idag tror jag nog ändå att jag var liiite, liite  bättre på Pieces of me än förut. Jag mer halvskrek ist för sjöng. Kul va de iaf.

Jag är så jävla trött på dina lögner. ''Messa om du vill nått''? In my ass, NO. Du svarar ju inte. Du är aldrig inne på msn. Du har tagit bort alla mina kommentarer i din blogg, till och med den där jag tipsar om mat. Vilka signarer ger inte de? Jag vet att du ångrar att du överhuvudtaget känt mig, men du kan inte säga nått om att du hade nått emot de under tiden. Du ska inte heller säga nått om att du tror att jag lekte med dig.

Om du av 'någon händelse' skulle läsa det här, högst omskrivna M, så ska jag hälsa från Mkl att han hatar dig, och vill använda dig som boxningskudde (jag visste inte att han ens kunde boxa, men de är väl dig han ska öva på antar jag).  Kul är det iaf. För ingen av er ... hm.. är så stora till växten, bara på längden? Mkl, du är en tandpetare. Och M... Jag vet inte, du har aldrig vågat träffa mig, men efter vad din doktor säger och så, så kan jag bara gissa.

Alla får mig att framstå som den som ''lekte''. Men kanske var det inte så. Kanske var det den andra som gjorde det ist. Jag vill inte behöva böna och be för att få upp kontakten igen. De flesta förstår inte ens anledningen till varför jag skulle vilja göra det ens. Det enda jag ångrar är att jag lät honom glida ifrån mig mer och mer. Jag vill vara en del av hans liv igen, precis som jag var förut. Jag vill veta vad han känner och tänker varje dag. Jag vill inte känna mig övergiven och utfryst. Man säger inte att man älskar någon, och sen tar det tillbaka bara för att det kom ut offentligt. Kanske skämdes du bara över mig. Eller så ångrar du det verkligen, precis som du sa. Du ångrar varje ord du sa, varje dag du fick mig att vilja gå upp på morgonen, varje litet SMS som fick mig att le för en gångs skull. Jag vet att allt det inte bara var ord för dig. Jag vet att du kände något du oxå. Och jag tänker vänta tills du erkänner det. Jag väntar på att du ska komma tillbaka. 

Hopp. Så tom man blir utan det. Jag älskar känslan av att fyllas med hopp, efter att så länge varit helt tom på det. Som när M helt plötsligt loggade in på msn. Tiden tyckdes stanna till... Förhoppningen kom, tyndnade bort och försvann helt. Varför skulle någonsin sakna mig? Jag var väl inget, precis som vanligt. Mig glömmer man alltid. Man säger att man aldrig ska göra det, men jovisst gör man. Det var nog Ödet som gav mig smeknamnet Någon -04. Bara någon, någon namnlös, någon som bara finns där. 

Skulle det vara så hemskt att bara säga hej och fråga hur man mår? Bara det lilla skulle betyda mycket.

Man undrar hur det blev så här. Jag ingick i gänget  förut, eller hur? Både det på tw och i klassen i skolan, även om jag visade framtårna mer på tw. Jag och min fantasi. Helgonet Navi. Det slutade med att dom på tw blev mina kompisar mer och mer, medans jag försummade och gled ifrån de andra i klassen. Tw var inte enda anledningen, men det känns mycket lättare att se det så. Vad ska jag säga? Det var höst. N försvann mer och mer och gav aldrig tillbaks mina saker någon gång. Jag behövde dem för att intyga mig om hans existens, hur patetiskt det än låter. Jag må vara patetiskt, men sån är jag, Under masken. Jag gör konstiga och oförklarliga saker, jag ångrar saker, men aldrig de som förändrat mig som person. Sabina är ett exempel på de. Jag beundrar henne. Hon visste att jag var med N när han var ihop med henne, men hon brydde sig inte. Hon sa aldrig något. Jag visste att hon förstog på nått sätt. Det enda hon sa var att hon ändå älskade mig mer än vad hon någonsin skulle älska honom... Hon brydde sig inte. Hon fortsatte bara att reta mig med ''Kom, vi sprriiiinger!''. Jag ville döda henne varje gång, men jag visste vilken kille hon hade gått miste om pga mig.

Och N, sen... Jag visste att han mådde dåligt över det. Det syndes i hans ögon. Han ville, lika mycket som han visste att det var fel. Vanan av att det skulle vara Vi förblindade oss. Han matade mig med hopp, och jag tänkte att ja, nu, äntligen skulle han bli min igen! Men nej. Så fel jag hade. Det blev aldrig vi igen. Chansen kom igen. Jag skulle ha tagit den. Jag orkade inte med allt. Jag orkade inte torka hans tårar mer. Jag såg ju vad jag gjorde mot honom, och hur jag fick honom att känna sig. Den där dagen, dagen då verkligen allt mellan oss tog slut, dog en bit av mig. Då, för två år sen, var jag fylld med något som var varmt och trevligt. Men den dagen tog de. Den dagen blev jag kall. Hur skulle jag någonsin kunna bli lycklig igen, undrade jag. Det undrar jag fortfarande. Det där varma, trevliga kommer nog aldrig tillbaka igen.

 Men jag hoppas fortfarande. Jag kan inte leva utan hopp. Och även nu, när allt hopp verkligen är helt borta, minns jag första gången jag träffade honom. Den tiden då han var min N. Ingen annans. Eller jo, jag snodde honom från Elin. Men att lämna henne var nog det bästa han någonsin gjort.

Gud, vad jag saknar honom. Det gör ont att göra det. Så jag försöker glömma. Men det är inte alltid det går, som nu - det enda jag kan tänka på är allt de jag älskade hos honom, och de otroliga vi hade tillsammans. Den oskyldighet vi hade över vårt förhållande i andras ögon, men i vår ensamhet var det nästan tvärtom. Jag kan inte låta bli att le när jag tänker på det. Som när vi skulle laga mat hemma hos honom medans Ola satt och kollade på film. Som vi höll på. Tihi. Det enda vi egentligen ville göra var att gå och lägga oss och ägna oss åt *host* andra aktiviteter.Vad ska jag säga? Vi älskade varandra. Vi gjorde allt tillsammans, och kunde varandra utan och innan. Jag saknar våra pratstunder. Jag saknar att ha mitt huvud på hans bröst och lyssna till hans andetag och höra hans hjärtslag och veta att det bara slog för mig...

Om någon någonsin skulle läsa de här som känner mig (gudförbjude), tolka det inte som att jag inte älskar D, okej? (såklart ni kommer... ) D är en nutidabok som inte kommer skrivas än på många år, N är en gammal, dammig, ''bortglömd'' historiebok. N är inte som D, och D är inte som N. Det behöver inte betyda att det är något dåligt. Ja, jag saknar N så att det gör ont, men det är ingen emot vad det skulle göra om det tog slut mellan D och mig. Anledningen till att jag håller fast vid N så är att vi inte bara var ihop. Det var så otroligt mycket mer under ytan. Vi skrattade och grät tillsammans. Vi delade känslor, minnen. Han var min första, och jag var hans. Han var inte bara min pojkvän, han var min absolut bästaste vän, och så otroligt mycke mer ändå. Det är inte förän jag tänker på honom som den där varma känslan inombords kommer tillbaka. Jag tror att det är han i mig som är den varma känslan. Jag önskar bara att jag kunde känna den varje dag, då skulle allt bli så mycket lättare.

Vad ska man skriva när alla ord redan är använda? Vilka meningar kan man bygga av tagna ord?

Så länge man kan vänta på något. Vänta, hoppas, bli förtvivlad, förlora hoppet, få det tillbaka när någon säger att han visst kommer komma tillbaka. 

Men när han väl gör det - vad ska man säga? Vad ska man fylla ut tystnaden med? Vad ska man säga? Vad är det första man ska säga? Vilken hälsningsfras? ''Dax att komma tillbaka nu?'' skulle vara en pik. Ett enkelt ''Hej'' hade passat, men det kan framstå att man inte bryr sig. Väntar man på att den andre ska säga nått kanske det slutar med att ingen säger något alls. 

Hur kan det plötsligt bli så svårt att prata med någon man kände för ett tag sedan? Någon man kallade sin bästaste vän, och mer ändå? När och vad förändrade den sköna tystnaden till något så nästintill smärtsamt att man ångrar att detta var någon man väntat på i månader?

Jag kommer fortfarande ihåg när jag ringde dig på en rast på sommarjobbet. Jag var orolig för dig som vanligt den perioden. 

Men du sa saker som gjorde mig så ledsen att jag, impulvis com jag är, att gå ner i källaren och låste in mig på toaletten i omklädningsrummet och grät. Det kändes som att jag satt där i timmar, men jag vågade inte gå där ifrån förän jag kunde prata utan att börja gråta igen.Så mycket för att man bryr sig. 

Tack och lov för att det var eftermidda och bara enmans-jobb att göra ute i matsalen.

Jag kände en gång en tjej som förlorade allt hon älskade. En tjej som från början hade sitt lilla kompis-gäng att vara med på helgerna. En person som faktist på ett stadium var populär bland de sina.

Men nått hände. Nått gick fel.

Allt försvann, helt utan filmatisk eller vetenskaplig dramatik.

 Ingen ringde på helgerna och frågade om man kunde hitta på nått. Ingen frågade hur hon mådde. Ingen satte sig bredvid henne på lektionerna längre. Hon började stänga in sig i sin egen värld, i tron om att ingen faktist brydde sig ett skit om hon ens levde eller inte. För vem fan skulle sakna henne om hon bara försvann en dag? Vem skulle leta efter henne om hon en dag inte var där längre?

Men så kom det en ängel. En älskad ängel - M. Han gjorde allt bra. Han gjorde allt ljust, målade över allt svart i hennes liv, tog alla hårda smällar i världen för henne. Han älskade henne, hur nere, ensam och deprimerad hon än var, så var han alltid där att trösta, torka tårar och hålla om. För första gången log hon en hel dag. För första gången på evigheter blev hon sedd av andra dödliga. För första gången älskade hon att leva.

Tills den dagen då han också försvann. Tills han inte orkade ta alla smällar. För blå-slagen efter alla hårda puckar.

Den dagen blev allt svartare än svart igen. Den dagen blev allt beck-svart.