Jag kände en gång en tjej som förlorade allt hon älskade. En tjej som från början hade sitt lilla kompis-gäng att vara med på helgerna. En person som faktist på ett stadium var populär bland de sina.

Men nått hände. Nått gick fel.

Allt försvann, helt utan filmatisk eller vetenskaplig dramatik.

 Ingen ringde på helgerna och frågade om man kunde hitta på nått. Ingen frågade hur hon mådde. Ingen satte sig bredvid henne på lektionerna längre. Hon började stänga in sig i sin egen värld, i tron om att ingen faktist brydde sig ett skit om hon ens levde eller inte. För vem fan skulle sakna henne om hon bara försvann en dag? Vem skulle leta efter henne om hon en dag inte var där längre?

Men så kom det en ängel. En älskad ängel - M. Han gjorde allt bra. Han gjorde allt ljust, målade över allt svart i hennes liv, tog alla hårda smällar i världen för henne. Han älskade henne, hur nere, ensam och deprimerad hon än var, så var han alltid där att trösta, torka tårar och hålla om. För första gången log hon en hel dag. För första gången på evigheter blev hon sedd av andra dödliga. För första gången älskade hon att leva.

Tills den dagen då han också försvann. Tills han inte orkade ta alla smällar. För blå-slagen efter alla hårda puckar.

Den dagen blev allt svartare än svart igen. Den dagen blev allt beck-svart.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...