Han orkar inte, så nått måste jag ha betytt. Jag vill bara finnas där för honom. Jag vill kunna prata med honom. Är det få jävla fel?

Helt fel vändning. Vi pratar om H, henne som han tydligen skulle bry sig mer om än mig. Han bryr sig bara om henne. Frågar inte hur det är med mig, bara H, H och H. Tack för den. Jag är ingenting för honom längre.Absolut ingenting...

Han var inte varit inne på msn nu på några dagar. Jag har mailat honom ändå, mest om strunt saker för att visa att jag inte tänker försvinna någonstans. Jag bad honom komma på stundentskivan i torsdags på BJ, men han kom nog inte. Inte för att jag hade räknat med det. Någon annan som däremot kom var K/R. En konstig känsla eftersom det enda jag ser när jag ser henne är hennes bror. Älskade M. "Du tror inte att jag hatar dig, va?" Nejnej, du fick din bror att göra slut med mig bara, kallade mig hora i ett offentligt forum och startade ett bråk där och baktalade mig. Nejdå, jag tror inte att du hatar mig... Inte det minsta! Åh, vilken lust jag hade att slå henne mitt i ansiktet med det jag vet om hennes bror och lilla rara H. Seriöst, det äcklar mig, och hon ringde och nästan skröt om det. "Vi var iaf kära". Vad FAN vet du om det? Om han gick till dig direkt efter mig så måste han fan varit desperat, vilket han nog var efetrsom han hotade med självmord strax efteråt. (Ja, så hemsk är du H. Jag har gillat dig korta stunder, men nu finns det inget jag avskyr mer.)
D backar upp mig som vanligt när det gäller "dom där knäppa galningana". Han är alltid där för mig, till och med den gången i forumet var han den enda som försvarade mig, trots att det var honom jag hade betragit i flera månader. Jag bryr mig inte om om han är jobbig ibland, inte förstår mig eller om han smittar mig med förkylning, han är där för mig och han älskar mig. Det är det som betyder nått.

Ibland hatar jag henne verkligen. I ena sekunden är hon hur gullig som helst och utropar att hon älskar mig, sen skryter hon nästan om hur hon krossat M's hjärta, och säger att hon ”i alla fall var kär”, och sen ljuger hon mitt upp i ansiktet på mig om att hon inte alls skvallrat till K. ”Jag var i alla fall kär”. Och vad fan vet du om det? Det var inte precis som att du var där. Nej, du tog emot honom istället med öppna armar och brydde dig inte ett skit om mig. Men sen när har du gjort det, egentligen? Och om du krossade mina illusioner om honom? Nejdå, bara varendaste en. ”Han sa ofta att vi var de två elakaste människor han visste, men ta det inte personligt”. Nejdå, oroa dig inte. ”Men han sa också ibland att han skulle ha hållit sig kvar vid dig, du var mycket snällare” Ofc, jag lät honom finnas hos mig och jag försökte ta hand om honom så gott jag kunde. Jag vände honom inte ryggen när han behövde mig som mest.

Vår. Hans röst i öronen hela vägen till skolan. Hans röst på de långa håltimmarna. Hans röst på lunchen, rasten och på vägen hem. Små gulliga sms på lektionerna. Det fick mig jämt att le. Jag var aldrig ensam mer. Jämt hade jag honom med mig, som en osynlig skugga bredvid mig. Jag slutade bry mig om resten av världen. Till och med när D råkade läsa hans ''Jag älskar dig'' sms till mig ställde han sig upp och bortförklarade allt. För min skull, för hans skull, för vår skull. För att det var så godhjärtad han alltid var. Han var som en bättre N, det var nog därför jag älskade honom så mycket. Men vem bryr sig om det nu? Ingen förstår. Ingen vill först, eftersom det i deras värld inte finns något att förstå. Det "har ju aldrig hänt". Mitt stora svek som gjorde mig lycklig och tog hand om mig bättre på distans än vad någon i min närhet gjorde. Alla vägrar förstå det. Hur kunde han förstå så mycket bättre? Varför stöttade han, men ingen annan? Helt obegränsat, ovilkorligt och självklart. Han var alltid bara ett sms och ett telefonsamtal ifrån mig ifall det var något, varesig han jobbade, lagade mat eller sov länge på morgonen så svarade han när jag ringde eller smsade. Det var bara på natten, efter han nattat mig, som vi egentligen var ifrån varandra på riktigt.

När han hade ont i knät tog jag hand om honom, ringde ofta och såg till att han låg still. Lät honom bara skutta till det tomma kylskåpet för att leta fram mat.
En gång lagade han till och med en romantisk middag åt mig och tog kort på den och skickade till mig. På min talrik hade han lagt upp förrätten i form av ett N(navi), och på hans tallrik ett M (mmb). Tända ljus i bakgrunden, fast det var mitt i sommaren.
Vi synkade våra sola-stunder. Spelade några omgångar Tic em' Tac poker och bestämde sedan att gå ut och sola och bestämde en tid som vi skulle vara tillbaka. Sen spelade vi ännu mer poker. Vi ägde verkligen på det till slut, med tanke på att ingen av oss visste hur man spelade från början. Varje gång han vann ''friade'' han till mig, och varje gång jag vann ritade jag en grön ring till honom och ett hjärta runt. Vi älskade grönt. Jag undrar vad som hände med den gröna klädningen han hade lovat mig... Min lilla M...

Efter helvetet bröt ut kröp han ihop till en boll och försvann, medans jag stod och såg på hur den enda som försvarade mig var den jag bedragit i månader. Alla var som hynener - bet, slet, spottade, förnedrade och smutskastade, och jag försvann mer och mer igen från verkligheten till mitt skal igen. Jag blev dragen i dammet och smutsen för någon alla vägrade förstå. Men Lilla N och M levde vidare, trots att inget var som förut. Det enda jag kände var oro för M. Jag hoppades så att han skulle klara sig. Jag visste hur han var. Han brydde sig alltid mer om andra än om sig själv. Det hade varit mitt jobb att få honom att bry sig om sig själv också.
Han släppte bomben en dag när jag sommarjobbade. Jag hade ringt honom på varje rast jag hade haft hela dagen. Han vägrade svara. När han väl ringde upp var det en mycket trött M i andra änden, över 50 mil bort. Han kände att han var tvungen att välja, sa han. Mig eller R. Självklart valde han R.

Jag kan inte låta bli att undra hur allt hade varit om han verkligen hade kommit hit och tältat med mig den sommaren. Hade det fortfarande varit så här? Eller hade det varit precis så som vi ville?

Det är lite vår i luften. Bara lite. Det är varmt i solen. Om man blundar och ställer sig i solenskenet kan man nästan lura sig själv.

Jag gjorde det jag inte skulle ha gjort. Det har fylllt mina tankar idag. Till och med M.S  frågade vad det var.  Jag kunde inte stå emot. Jag vill höra den en gång till. Den som förut  gjorde mig glad varje dag och fyllde mig med värme bara genom orden hans mun yttrade. Han gav mig intrycket att jag behövdes - eller var det bara det han lät mig tro? Hur ska jag veta om det som hände - det som sades varje dag i flera veckors tid - hur ska jag kunna veta att det var sant? Det känns som en lögn idag att säga att jag kände dig. Om jag var så viktig - varför försvann du? Varför stannade du inte kvar och kämpade precis så som du sa åt mig att göra varje dag? Jag vet att du skulle ha klarat det bara du försökt. Du var aldrig en dålig människa. Tvärtom. Du var för god.

Jag har lovat mig själv att inte se tillbaka. Det jagar mig inte lika mycket längre, men ibland kommer det smygandes bakifrån och hugger mig djupt in i hjärtat. Alltid precis när jag minst anar det. Alltid när jag redan är i trappan ner. Om du varit här, vad hade du sagt åt mig att göra? Kämpa på. Göra dig stolt. E klarar allt, bara hon försöker. Och om det skulle vara nått var det bara att ringa... Ingen säger så längre. Ingen kommer någonsin vara gulligare i sin sydsvenska-dialekt.

Jag vet vad som hände. Jag vet ATT det hände. Jag kan inte föreställa mig de ögonen fylla med något annat än godhet.

Jag minns gången jag fick höra den glada rösten första gången. Jag tog en promenad och gick längre och längre... Jag ville inte lägga på, någonsin.

Under den tiden jag hade honom hade jag alltid en anledning att gå upp på morngarna. Jag visste alltid vart jag skulle ringa om jag kände mig ensam och behövde tröst eller om jag bara hade tråkigt. Han var alltid där när ingen annan var det.

Ragnalf. Det var det han sa att jag hete när hans minsta lillasyster frågade vem han pratade med i telefon så mycket. ''Ragnalf... Min flickvän...'' Flickvän. Första gången han satte ord på vad jag var för honom, även om ''min låtsasflickvän som är upptagen'' skulle ha passat bättre.

En gång lagade han en midda åt oss två och tog kort på det och skickade i ett mms. Han hade lagt upp maten i form av ett N, ett M och ett hjärta däremellan. Han hade dukat med servetter, fin duk och tända ljus. Han ville ha någon att laga mat åt, sa han. Jag tror aldrig att jag var lika gullig, någonsin. 

Jag hade fel. Så JÄVLA fel när det gällde honom. Han är inte samma person som förut. Inte en jävla milimeter på hans kropp är samma som förut. Jag hatar honom. Hatar honom för att han är som en främling för mig. Hatar honom för att han tog död på mig och mitt hopp. Drömmar är det som håller mig uppe och vid liv, och han tog drömmarna ifrån mig. 

Skrivmarkören blinkar i MSN-rutan. Jag har inget att säga till honom längre. Allt det som jag så länge velat säga till honom... Det är omöjligt nu. Inga drömmar. Inget hopp. Inget att livnära sig på, inget dagdrömmande.

Av någon anledning trodde jag att det vi hade betydde nått. Att vi var skapade för varandra. Hur kunde jag ha så jävla fel? Jag vill bara såra honom lika mycke som han sårade mig, men samtidigt vill jag bara spola tillbaka tiden. 

     Han vet inte att jag i stort sätt har en hel blogg i hans ära. Han vet inte hur jag känner. Han vet inget om mig längre. Han visste allt förut! Han står för den oskyldighet och renhet jag hade, innan jag blev förstörd, trasig. Trasig - det är just så jag känner mig. Som att något i mig inte är rätt. Jag hatar mig själv, för att jag satt mig i den här sitvationen; för att jag jämt förstör det jag bygger upp. Jag vill dö eller försvinna till ett land långt, långt bort. Jag är instängd i min bubbla, och just nu vill jag bara flytta in i en ny som är millitärkamoflerad.  Jag vill inte känna så här jämt längre. Varför kan jag inte bara släppa taget och gå vidare? Jag är inte en sån person, det ligger inte till min natur, men det skulle vara bäst för min egen skull om jag gjordet det. Men jag kan inte. Jag är jag, även om det bara finns dåliga saker med att vara mig. Jag vill gömma mig. Gömma mig från allt som gör ont, från allt som sårar, allt som får mig att känna mig trasig. jag vill inte alls bli firad på min 18;årsdag eller den 24e.

Jag behöver en axel att gråta mot, en vän som inte sviker. Sorgligt nog kommer jag bara att tänka på en.  

Jag kan inte måla längre. Jag har till och med svårt att skriva. Det är precis som om det inte finns nått jag redan skrivit om. Jag känner mig bara så... Tom. Som om det inte finns några känslor inom mig förutom tomhet. Jag vill känna mig levande igen, som jag gjorde förut. Jag vill inte tro att det alltid kommer vara så här, jag måste tro att det går över. Det är bra att drömma, eller hur?

Rastlös. Hälften av tiden vankar jag bara fram och tillbaka, resten sysselsätter jag mig med att göra något bara för att slippa tänka och känna. Min mobilspellista har blivit invarderad av lagom deprimerade låtar och låtar som neutraliserar mig. Synd att jag inte alltid kan gömma mig i musiken, ibland måste man möta verkligheten. Det enda som håller mig stark är de som inte vet om min svaghet. Jag måste verka stark, annars överlever jag inte. Han skulle inte förstå och jag skulle inte kunna förklara mig ur det här den här gången.

Jag vet inte vad jag vill. Att försvinna långt bort skulle inte lösa något och att sluta känna som jag gör är inte ett alternativ. Det enda jag kan göra är att hålla ut och hoppas på att det försvinner. Jag kommer aldrig glömma honom, och jag vill aldrig glömma - hur mycket det än smärtar mig. Jag vill inte glömma. Jag vill att det kommer en dag då jag kan se in i hans ögon och berätta hur mycket jag saknar honom och hur ont det gör. Men den dagen kommer aldrig komma.