Inget är som det var. Inget är som det ska.

Det går framåt, men ibland stannar tiden och det enda jag kan tänka på då är honom. Han är där när jag blundar, andas. Finns. Det känns som om någon upprepade gånger sticker in en kniv i mitt bröst. Andetagen kommer av sig, och hur jag än försöker så tycks jag inte få in tillräckligt med luft i mina lungor.

Nätterna är värst, men värre är när det kommer på dagen och jag inte har något mörker att gömma mig i. Allt är så synligt på dagen, man kan inte gömma sig.

Jag börjar inse mot min vilja att det verkligen är över. Jag gråter inte så mycket som jag trodde att jag skulle. Det gör bara ont inombords hela tiden.

    Jag kan inte le. Eller som han skulle sagt, jag ler inte så att det når ögonen.
Det här är inget liv. Jag går upp på morgonen, åker till skolan, gör det jag ska på lektionerna eller det jag vill utan att lärarna märker det. Jag äter knappt eller inte alls. Mat är för levande, och jag kan inte längre känna mina hjärtslag.