Jag har kommit på att bilder bara framkallar avundsjuka. true story. Hoppas Eddie kommer snart och räddar mig från mig själv.

Jag kan inte fylla min vardag med att inte tänka på honom. Jag funkar bara inte så. Jag har min prosess som jag måste gå igenom. Det blir inte bättre. Det kan bara bli värre än det här.

Jag kan inte gömma mig från bilder - varesig mentala eller fysiska - och jag kan inte låta bli att sova bara för att jag inte saknar hans armar om mig då, eller börja gå till skolan varje dag bara för att jag inte kan ta bussen.

Det var inte meningen att alla skulle komma, och när de var där - ville jag bara därifrån. Två ignorerar mig totalt, två pratar lite med mig - men inte så mycket mer, en söker ögonkontakt och mimar "Vad är det" jätte diskret (flera gånger), en flyttar långsamt närmre och närmre för att sedan överfalla mig inne på toaleten för att prata om P,M och D, och en är inte så glad över att resten är där.

Jag är inte van vid att bli indragen på toaleter med människor. Jag är inte van vid att se andra... Ja.

Kort sagt så ville jag bara hem ännu mer efter det.