"Du ser trött ut. Var du uppe sent inatt?"
Ständiga forskande blickar i back-spegeln. Jag tvingar fram en gäspning.
Jag är inte trött bara för att jag inte pratar på om onödiga saker som vanligt eller kommenterar saker vi åker förbi med bilen. Jag är inte trött bara för att jag bara sitter och stirrar ut genom fönstret utan att visa några livstecken med jämna mellanrum. Kanske är jag en zombie. Kanske är jag en av zombiesarna i Död snö, som bara inte vill dö. Tur är att de modiga hjältarna försöker om och om igen tills de lyckas. Det är bara att vänta, de kommer komma innan eftertexterna.

Stranden är full med mänskligt liv, där gränsen mellan vattnet och stranden inte utgör någon synlig skillnad. Plötsligt ser jag honom i folkmassorna ute i vattnet, på väg utåt. Jag skiljs från min kavaljer och går ut i vattnet - försöker sick-sacka mig fram mellan tjocka män och baddräcktsbeklädda kvinnor för att nå fram till honom. Men det är för mycket folk i vägen och mitt mål försvinner i mängden. Vart tog han vägen? Jag försöker förbrillt hitta honom igen, men jag ramlar på något i vattnet.
Jag känner hur vattnet fyller mina lungor, men jag är inte rädd. Jag vill inte - orkar inte - kämpa, och varför skulle jag? "If I would die this very moment, I would not fear. For I have known completeness being here."
Jag låter mig sjunka och ser hur ytan kommer längre och längre ifrån mig, men någon drar plötsligt upp mig till ytan. Solens strålar sticker i mina ögon efter att blivit van vid mörkret under ytan. Mannen bogserar mig in till strandeni sin famn och bär iväg mig från de lockande vattenmassorna."Du får inte tänka på andra när du är med mig", är det enda han säger.
Folket på stranden bredder väg för oss och följer oss med blicken.

Svårt att sova, även hos andra. Kan inte sluta tänka. Bilder jagar mig, sticker mig, tränger sig på. Jag är glad att jag ska jobba nu i en månad så jag kan fylla huvudet med annat, som beställningar och hur månag gram räkor det ska vara i salladerna... Eller tänka ut fraser på tyska till tyska kunder. Jag kommer gå upp tidigt, jobba hårt, stressa, stå i disken, bli genomblöt och påhoppad av Björn, Marek och John (vars diakelt är det enda som kommer få mig att vilja gömma mig i frysen och dö), och Madde kommer vara så där underbart gullig och berömma mig för att jag är så mycket duktigare än de flesta andra... Jag kommer ha saker att göra. Men kommer det att räcka? Jag har fortfarande tåget dit och hem och bussen då jag måste sitta still. Hög musik hjälper inte längre. Inte som det gjorde.

Jag var trött när jag kom hem imorse, men istället för att lägga mig och försöka sova städade jag huset, vattnade, åt lunch för första gången sen i söndags, möblerade om på mitt rum (inget står där det stod eller hängde förut) och ordnade sladd-trasslet jag hade under skrivbordet, bäddat rent i sängen samt lagat en låda. Nu ska jag bara duscha och sova - förhoppningsvis. Ska till skolan imorron.

Det gör för ont. Sluta förstöra mitt liv, snälla. Jag vill inte minnas längre. Det gör för ont när du inte längre är här och min. Smärtan är som en hårdklump i bröstet som hindrar mig att kunna andas. Jag vill inte minnas, låt allt försvinna...Jag orkar inte... Inte själv. Inte längre. Jag vill inte kämpa mig igenom det här själv, utan tröst från någon. Jag orkar inte, jag lovar..

Jag drömmer bara konstiga saker nu förtiden... Det måste vara något med att jag jämt ligger och läser för att tänka på annat tills jag är så trött att jag somnar. Det ironiska var att det fick mig att känna mig bättre. Som om allt var bra igen. M var där och tog hand om mig igen. Som sagt, konstiga drömmar.

Till slut tar orden slut, och känslan över. Radiotystnad. Död. Tomhet. Det rakta streket på EKG;t. Det är hopplöst. Allt jag har nu är mina minnen och mina ord som försöker rita de minnena i starkare färger så de aldrig försvinner. Jag har ord. Men om orden inte räcker till, om orden sviker?

Det finns ingen enkelhet i att vara blödande. Som ett skadat djur försöker jag slicka rent såret, men det sticks och svider och jag ger bara upp.
Det finns bra dagar då solen skiner och jag går ut för att känna riktig värme mot min hud. Som den sista gången, som jag alltför många gånger försökt låta bli att tänka på.

Flashback-bilderna är värst. De kan komma närsomhelst av de mest långsökta tankar. Ibland kommer de ändå.
Jag har börjat bli bättre på att tänka på oskyldiga saker on a regular basic och på att side-tracka mig själv. "Undrar vad han skulle tyckt om...Åh! En blå bil. Vad fin den var..."

Låt mig älska dig. Låt mig sakna dig. Det gör inte ont som förut, så försvinn inte ifrån mig. Jag lovar att jag klarar av det. Ta inte steget, stanna här. Gå ingenstans - jag vill kunna se dig när jag blundar. Hälsa på i mina drömmar, så jag kan få kyssa dig igen. Sitt bredvid mig på buss, ha min hand i din - kyss den, smek den - som förut. Fyll min vardag med illusioner - de är bättre än ingenting. Jag kände din doft, och jag log. Njöt och log, för när jag blundade satt du där bredvid mig. Du log, för jag var det bästa du visste.

Korta stunder av det vi hade. De stunder som var viktiga för vårt förhållande skrivna på a4. Men om det bara är minnen, varför skriver jag ner dem?