Det enda jag gör just nu är att skydda honom från min tveksamhet och min egen smärta. Samma som jag alltid försökt skydda honom ifrån. Han är värd så mycket mer, men han håller fast vid mig, trots allt fel jag gjort. Vissa kallar honom dåraktig och feg, dåraktig för att jag i deras ögon aldrig kommer att ändras - feg för att han inte vågar lämna mig. Men han är ingetdera. Han är bara kär. Han ser saker i mig som inte ens jag kan se. Han verkar se någon slags godhet i mig som jag inte visst fanns. Jag har sårat och jag har bedragit dem jag älskat och fortfarande älskar, precis som jag själv har gått igenom. Det går inte en dag utan att jag tänker tillbaka på den bättre tiden, då när jag faktist var lycklig. Kanske är jag lycklig nu också, men tappat bort förmågan att kunna känna den. Vad vet jag? Jag har kännt mig trasig inombords sen jag förlorade min största kärlek. Om jag bara kunde få prata med honom... Om jag bara kunde få försöka förklara alla känslor jag har rivande inom mig, så jag sedan kunde bli fri... Men jag kommer aldrig få den chansen. Det är inte som förut, det finns inget vi längre. Vi är som två främlingar för varandra, vi som en gång i världen kände varandra bäst i världen. Jag blir ledsen av tanken på den otroligt stora gapet mellan dte vi var och det vi är nu för varandra. Jag vill kunna fråga om han någonsin tänker på mig och om han någon gång saknar mig, men jag kan inte. För rädd för att han ska springa sin väg. 

Varje dag kollar jag min mail flera gånger för att kolla om han svarat på mitt mail. Flera gånger om dagen blir jag besviken, men jag fortsätter ändå. Jag intalar mig att det alltid finns hopp. Vissa dagar tro jag inte på mig själv, vissa tror jag på det så starkt att jag skulle kunna gå på vatten, bara jag verkligen ville det. Och tro mig, jag vill verkligen ha tillbaka honom i mitt liv. Jag vill försöka bli hel igen.