Är det bara jag, eller är det bara omöjligt att kunna göra något nyttigt när man inte kan få en viss sak ur skallen? Just nu kan jag inte bli klok på vad jag gör; kämpar på och fortsätter tro att allt blir bra igen, eller vägrar att komma över det och gå vidare. Han verkade ju inte ha några som helst problem med att göra det, så varför ska jag? Jo, för att jag är jag. Jag har alltid haft svårt med att släppa taget om de som jag älskat, om det som jag sett som en stor del av mig och kunnat se en framtid med. 

Vart jag än går blir jag påmind. Låtar, kläder, meningar, msn-gubbar, The Transporter, pasta. Allt sånt som var Honom. Som fortfarande bara är Han. På så sett har jag på ett sett faktiskt lyckas skapa mig en fantasivärld ute i verklihgeten som bara handlar om honom. Patetiskt? Ja. Barnsligt? Ja. Desperat? Absolut. Men vad gör man inte för att överleva verkligheten? 

 
''There is no thin line between love and hate. It's a chines wall''

Jag vill bara vara lycklig och älskad, precis som alla andra, och det enda som hindrar mig är mig själv och mina egna tankar. Man kan tyvärr inte leva i sin egen fantasivärld. Tro mig, jag skulle gärna göra det. Man kan inte heller ligga kvar i sängen på morgarna bara för att man inte orkar gå upp. Man måste ut dit, till verkligheten. Man kan drömma och hoppas därute med, men det är också där ute som ens drömma och hopp dör.