Fick svar på mailet idag. Han hade svarat i onsdas, men eftersom jag inte längre ser någon anledning till att vara inne på msn läste jag det inte förän idag. Jag visste inte om jag skulle börja gråta eller inte. Han frågade hur jag mådde. Mer än vad många andra gör. Jag kunde inte skriva allt det jag vill säga till honom. Det var ännu svårare att skriva det jag tänkte. Vårt förhållande spelades upp i maxhastighet framför ögonen. Varje blick, varje beröring. Hans leende har börjat suddats ut. 

 Han älskade mig. Han var stolt över mig. Andra verkar skämmas över mig. Men inte han. Han var alltid kärleksfull. Det gör ont när jag tänker på de. Ögonen blir fuktiga. Jag hade rätt när jag sa att jag aldrig skulle kunna leva utan honom. Det här är inte att leva. Det är att plågas.