Sååååååå möööörk är naaaatten i midvinter tiiiiid

Jag har alltid hatat att gå lucia tåg. Jag har scenskräck. Har alltid haft, kommer alltid att ha. Dock älskar jag att sjunga. Har just haft sinstar-tävling med två kompisar. De enda låtar jag verkligen äger på är Gwen Stefani - What are u waiting for?, The Cardigans - Losing your favorit game och Ashlee Simson - Pieces of me. Idag tror jag nog ändå att jag var liiite, liite  bättre på Pieces of me än förut. Jag mer halvskrek ist för sjöng. Kul va de iaf.

Jag är så jävla trött på dina lögner. ''Messa om du vill nått''? In my ass, NO. Du svarar ju inte. Du är aldrig inne på msn. Du har tagit bort alla mina kommentarer i din blogg, till och med den där jag tipsar om mat. Vilka signarer ger inte de? Jag vet att du ångrar att du överhuvudtaget känt mig, men du kan inte säga nått om att du hade nått emot de under tiden. Du ska inte heller säga nått om att du tror att jag lekte med dig.

Är det normalt att sakna någon så här mycket? Jag känner mig inte normal, bara knäpp, besatt, lite mindre galen. Patetisk. Det kan inte bli bättre. Men det kan samtidigt aldrig bli sämre. Jag har fastnat på den här just punkten, precis som på ett prov när man har pluggat jätte mycket och tror att man kan allt.. sen kommer man till den där enda frågan man inte kan, och allt faller ihop. Självförtroendet till en själv försvinner. Man börjar tvivla på sig själv. Jag antar att det inte är förän då det verkligen är ute med en.

Jag vet inte varför, men på Turism-lektionen idag kände jag hur det började klia i fingrarna. Jag ville skriva. Jag hade känslor inom mig som jag ville få ut i ord. Så jag struntade i att göra instuderingsfrågorna på Natur & Kultur. Jag klickade fram ett nytt Word-dokument och började skriva. Orden flödade fram, på nått sätt visste jag precis vad jag skulle skriva. Åh, det är en så underbar känsla... Jag skrev ut A4;at när vi skulle sluta. Det kändes konstigt att se sina ord datorskrivna. Det är en sak på en datorskärm hemma på sitt eget rum, men på ett papper i en lektionssal under lektionstid.. Det kändes bara konstigt. Visst, jag brukar skriva flera sidor förhand på långa raster och så, men det är inte samma sak. Kalle kom på mig en gång när jag satt och skrev förhand, och blev nyfiken. Han började snacka med några kompisar en stund. När han såg åt mitt håll igen såg han att jag redan hade skrivit 2 sidor till. Gud så nyfiken han blev... Men no way att han ska få reda på vad som står. Jag låter inte ens B läsa. Det är så svårt att verka stark när man känner sig helt övergiven. Jag kanske är galen i alla fall. Det skulle förklara en del, plus att jag skulle ha något att skylla på. Kom igen, liksom. Det har gått 1 år och 9 månader. 1 år och ca 7 månader sen jag låg i hans famn för sista gången. Det finns delar från den tiden som jag inte vill komma ihåg eftersom de var så smärtsamma. Det finns tider under den perioden som jag skulle vilja uppleva igen, och igen och igen, hur otroligt själviskt det än skulle vara av mig. 

Jag ville aldrig att han skulle lämna mig. Jag skulle ha valt honom, men jag gjorde det som kändes rätt just då. Men jag skulle ha valt honom. Jag hade i alla fall kunnat hanterat de hela bättre... Jag skulle inte släppt taget om honom. Han dumpade tre st pga mig. Inget han gjorde sa någonsin något annat än att han älskade mig mer än något annat på jorden, och jag slängde bort allt det. Jag måste vara galen. Jag måste vara galen som fortfarande har känslor kvar. 

You have changed

I have changed

Just like you

Just like you

For how long

For how long

Must I wait

I know there's something wrong

Your concrete heart isn't beating

And you tried to

Make it come alive

No shadows

Just red lights

Now I'm here to rescue you

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

So silent

No violence

 But inside my head

So loud and clear

You're screaming

You're screaming

Cover up with a smile

I've learned to fear

Just sunshine

And blue sky

That's just how it goes

For living hereCome fire

Come fire

Let it burn and love come racing through

Oh I'm still alive

I'm still alive

I can't apologise no

Oh I'm still alive I'm still alive I can't apologise no Learn to lose Learn to win Turn my face against the wind I will move fast I will move slow Take me where I have to go Oh I'm still alive I'm still alive I can't apologise no

Är det bara jag, eller är det bara omöjligt att kunna göra något nyttigt när man inte kan få en viss sak ur skallen? Just nu kan jag inte bli klok på vad jag gör; kämpar på och fortsätter tro att allt blir bra igen, eller vägrar att komma över det och gå vidare. Han verkade ju inte ha några som helst problem med att göra det, så varför ska jag? Jo, för att jag är jag. Jag har alltid haft svårt med att släppa taget om de som jag älskat, om det som jag sett som en stor del av mig och kunnat se en framtid med. 

Vart jag än går blir jag påmind. Låtar, kläder, meningar, msn-gubbar, The Transporter, pasta. Allt sånt som var Honom. Som fortfarande bara är Han. På så sett har jag på ett sett faktiskt lyckas skapa mig en fantasivärld ute i verklihgeten som bara handlar om honom. Patetiskt? Ja. Barnsligt? Ja. Desperat? Absolut. Men vad gör man inte för att överleva verkligheten? 

 
''There is no thin line between love and hate. It's a chines wall''

Jag vill bara vara lycklig och älskad, precis som alla andra, och det enda som hindrar mig är mig själv och mina egna tankar. Man kan tyvärr inte leva i sin egen fantasivärld. Tro mig, jag skulle gärna göra det. Man kan inte heller ligga kvar i sängen på morgarna bara för att man inte orkar gå upp. Man måste ut dit, till verkligheten. Man kan drömma och hoppas därute med, men det är också där ute som ens drömma och hopp dör. 

Om du av 'någon händelse' skulle läsa det här, högst omskrivna M, så ska jag hälsa från Mkl att han hatar dig, och vill använda dig som boxningskudde (jag visste inte att han ens kunde boxa, men de är väl dig han ska öva på antar jag).  Kul är det iaf. För ingen av er ... hm.. är så stora till växten, bara på längden? Mkl, du är en tandpetare. Och M... Jag vet inte, du har aldrig vågat träffa mig, men efter vad din doktor säger och så, så kan jag bara gissa.

Vad tänkte han den där fredagen egentligen? ''Äh, jag är hellre med henne än att sitta här själv'' eller ''En sista gång kan jag träffa henne..'' eller helt osannoligt '' Åh, vad kul att träffa henne igen!''. (Knappast det sista) Jag fick komma iaf. Han sa okej till att jag kunde komma och göra honom sällskap. Jag var ändå bara ute på ett av mina små galenskaper. Kom igen, jag gick från skolan och upp till Sten Sture-monumentet och tillbaks till skolgatan, på vägen tog jag bilder. När jag var på väg till skolgatan och N ringde jag Micke. Hela jag skakade. Fyfan vad jag var nervös.
När jag kom hem gick jag ut och tog in sälg-grenar och satt i en vas. Bara för att jag kände för det. Jag var glad. Fylld med den där efterängtade varma, känslan. Jag blir jämt så lycklig av den känslan.  

Alla får mig att framstå som den som ''lekte''. Men kanske var det inte så. Kanske var det den andra som gjorde det ist. Jag vill inte behöva böna och be för att få upp kontakten igen. De flesta förstår inte ens anledningen till varför jag skulle vilja göra det ens. Det enda jag ångrar är att jag lät honom glida ifrån mig mer och mer. Jag vill vara en del av hans liv igen, precis som jag var förut. Jag vill veta vad han känner och tänker varje dag. Jag vill inte känna mig övergiven och utfryst. Man säger inte att man älskar någon, och sen tar det tillbaka bara för att det kom ut offentligt. Kanske skämdes du bara över mig. Eller så ångrar du det verkligen, precis som du sa. Du ångrar varje ord du sa, varje dag du fick mig att vilja gå upp på morgonen, varje litet SMS som fick mig att le för en gångs skull. Jag vet att allt det inte bara var ord för dig. Jag vet att du kände något du oxå. Och jag tänker vänta tills du erkänner det. Jag väntar på att du ska komma tillbaka.