Med en penna och en kniv
Beskriver jag mitt liv
Pennan formar ord, kniven öppnar sår
Jag kommer blöda dagar, månader och år
Mina plåster i vardagen är ringa

Men genom min plågfria mask ser inga

Jag ler mina falska leenden med glans

Om någon skulle märka? - Inte en chans

Du är inte här, men jag har inte glömt

Även om du mig på all värme tömt

förlåter jag dig för din natur

men den här källan torkar sakta ut

Du var min trygga hamn i den här världen

men nu lider jag som mellan städen

Stormen viner, och jag kapsejsar

Ingen till min räddning racar
Regnet porlar, öser ner

Men det kommer bara mer

Jag söker inte längre någon ettiket på vad vi har tillsammans. Eller rättare sagt - det vi har när vi ses. Det är inte spännande och pirrigt längre. Det är inte något jag vill eller längtar efter. Det känns inte nödvändigt, och det är något jag med enkelhet skulle motstå. Men det gjorde jag inte. Varför? För att jag ville ha en arm som höll om mig, och vara med någon som får mig att skratta.
Hur berättar man för någon att man bara utnyttjar den för sin mänskiga värme och humor? "Sorry, jag gillar inte att kyssa dig, bara att hålla i handen och låta dig hålla om mig lite, för du innehåller den värme jag inte har längre."? Det är ändå flykten i sig som lockar mer - gör det värt mödan. Nya omgivningar. Nya tankar och synperspektiv. Jag kunde plötsligt skriva med en penna, inte kniv. Allt kändes surrealistiskt när jag satt där i tryggt avstånd på tåget, som om det var en berättelse jag skrev, och inte vad som för mig är verklighet som förföljer mig dag och natt. Jag var fri från mina demoner.
Men ju längre jag åkte, ju svårare var det att få grepp om känslorna jag skrev om. Den barnsliga glädjen att skutta sig fram genom en sovande stad i midvinter var inte svår att beskriva med ord, men svår att känna. Jag kan känna den nu och le åt den, men det är nu, inte då.  Då var det bara själslösa ord på ett papper.

Thå
Thåström - Fanfanfan

Fast jag inte sett dig på så längeTänker jag på dig iblandDet var nånting som fastnat på mignåt som aldrig helt försvannFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit duFick jag spela om partietFick jag chansen en gång tillFick jag vrida tillbaks tiden om dom gav mig en ny givFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit duAlla klockor, körerAlla himlens orglar skulle varit för ossAlla trummor och trumpeterAlla sagor, alla underAllt på en och samma gångFanfanfan det skulle varit duFast det var så kort romansvar det nåt jag borde ha förståttSåna chanser kommer en gång baraAldrig att dom kommer tvåFanfanfan det skulle varit duFanfanfan det skulle varit du

Jag har hittat min fristad full med folk. Jag vill inte längre gömma mig där, utan vill istället inte lämna det. Det är när jag är på väg till bussen, och går ut genom porten som det kommer tillbaka - precis som om allt snällt väntat på mig utanför hela dagen och bara väntat på att jag ska gå hem. Även om varje steg jag tar känns tyngre och tyngre, allt eftersom bilder, minnen - allt det tunga - kommer tillbaka så vet jag att jag måste fortsätta gå. Så jag höjer volymen på mp3n, låter Muse omringa, kväva, skydda det lilla som finns kvar.
Glasrutans kyla tränger igenom jackan, tröjan och rakt in i min själ, men jag står kvar i solens ljus som inte värmer. Inget värmer längre när jag är ensam. Men när jag skuttar genom korridorerna i skolan med Maria, eller skrattar och fnissar är jag en helt annan. Någon jag gillar att vara. Inte ens när F iaktar mig från scenen eller när han sitter och myser med någon annan bryr jag mig. Då vet jag att jag kommer klara mig.

Ibland vill jag bara få ett slut på det. En kniv rakt in i hjärtat, uppskurna handleder, blod överallt. Ett hopp från en bro, en trafikolycka med ett dödsfall.

Bilder. Så många bilder som förstör mitt liv. Jag vill inte bry mig. Varför bryr jag mig? Varför låter jag det påverka mig? Jag vill hata honom, inte sakna. Han gör mig illamående. Det är illamåendet som gör att jag vill ta slut på det. Jag är så trött. Så trött att jag inte förstår hur det är meningen att jag ska orka leva en timme till, en dag till. Jag är ensam i världen, och allt är svart.

    Det var väntat, men det var ändå en kula rakt in i hjärtat. Hur ska jag leva nu, nu när jag saknar viljan? Vad har jag som får mig att vilja gå upp på morgonen? Ingenting. Vad har jag som får mig att vilja lägga mig? Ingenting.
När Henrik tog sitt liv sa min mor "Inget är svårt nog för att ta sitt liv. Det finns alltid en lösning." När man saknar en anledning, hur är det då meningen att man ska gå vidare? När man inte vill kunna andas, utan bara skjunka ner mot marken och ge upp - hur ska man då fortsätta kämpa?

Jag visste att det skulle hända, men det känns ändå som om någon skärt av min blodpulsåder och tänt eld på den. Något mer känner jag inte.

Jag har vant mig vid att han inte är där. Nu saknar jag honom bara på ett stadium som är övervinnligt.
Men icke. Jag hinner inte mer än tänka tanken förän det är där igen. Den där känslan av att allt är hopplöst och förgäves och att det inte spelar någon roll längre.
Jo, det är där hela tiden. Men jag...jag ser bara ingen anledning längre. Varför ska jag gå runt och sakna? Det är ju inte precis som att han saknar mig. Han hade inga problem med att gå vidare, så varför ska jag? Men jag tänker inte ta första bästa bara för förströelse. Jag har min mur nu, och jag tänker inte släppa in vem som helst igen.

Som den starkaste lysande stjärnan på himlen. Svartklädd i en tomt, mörkt hem. Instängd på sitt rum. Ensam. Utlämnad. Med en kopp vin i handen känns allt bättre.

Ja, det var som att komma hem. Känna mänsklig värme, som att jag inte alls är ensam. Det var som att äntligen kunna andas, kunna leva igen. Men inte så länge. Den känslan försvann. För snabbt. Som att dyka från 7;an, göra en hög, fin båge, men sen plask träffa vattenytan och adneralinkicken är borta. Jag har aldrig dykt, så jag vet inte, men jag kan gissa.
Jag kom på saker som han skulle gjort. Han är alltid där. Varför? Jag skulle inte trivas på mentalsjukhus.
Det är kallt. Det är alltid kallt. Visst, ta på en tröja. Det hjälper inte. Det är inte ens sortens kyla. Den är inombords. Som i Den oändliga historien, när det hemska Ingenting tar över allt. Ingenting bor i mig.

När D frågar om jag klarar mig, om det kommer gå bra, och det känns som att han inte bara menar inatt, utan annars... Vad svarar man på det? "Tja, vissa dagar tror jag att jag håller på att utveckla en seriös mentalsjukdom, och ibland får jag andnöd... men annars är det nog bra"?

Det är gott med kallt vin som bränner i munnen. Känns verkligt på något sätt.
Det enda jag kan hoppas på nu är att jag blir trött snart, somnar och får sova utan drömmar, utan att se honom så fort jag sluter ögonen. Jag hatar mitt bra minne. Jag hatar att ha bra fantasi, och kunna föreställa mig saker som hur solen skulle glittra i hans hår eller hur han höjer på ögonbrynen när jag sagt något ovanligt dumt och obildat...

Det dumma med att vara ensam hemma, deprimerad och impulsiv är att det inte finns något som hindrar en. Jag undrar mest vad mina föräldrar skulle säga när de märker att deras Chardoney vin är slut.