Jag söker inte längre någon ettiket på vad vi har tillsammans. Eller rättare sagt - det vi har när vi ses. Det är inte spännande och pirrigt längre. Det är inte något jag vill eller längtar efter. Det känns inte nödvändigt, och det är något jag med enkelhet skulle motstå. Men det gjorde jag inte. Varför? För att jag ville ha en arm som höll om mig, och vara med någon som får mig att skratta.
Hur berättar man för någon att man bara utnyttjar den för sin mänskiga värme och humor? "Sorry, jag gillar inte att kyssa dig, bara att hålla i handen och låta dig hålla om mig lite, för du innehåller den värme jag inte har längre."? Det är ändå flykten i sig som lockar mer - gör det värt mödan. Nya omgivningar. Nya tankar och synperspektiv. Jag kunde plötsligt skriva med en penna, inte kniv. Allt kändes surrealistiskt när jag satt där i tryggt avstånd på tåget, som om det var en berättelse jag skrev, och inte vad som för mig är verklighet som förföljer mig dag och natt. Jag var fri från mina demoner.
Men ju längre jag åkte, ju svårare var det att få grepp om känslorna jag skrev om. Den barnsliga glädjen att skutta sig fram genom en sovande stad i midvinter var inte svår att beskriva med ord, men svår att känna. Jag kan känna den nu och le åt den, men det är nu, inte då.  Då var det bara själslösa ord på ett papper.

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Jag hörde inte att du gick. Jag undrar hur jag är kvar här. Jag vill inte röra någonting, det kan ändra mitt minne.     Jag är det jag är, jag gör som jag vill, men jag kan inte gömma mig. Jag tänker inte gå, jag tänker inte sova, jag kan inte an...

Kanske har jag blivit en martyr. Kanske är det så allt har påverkat mig, kanske lever jag i fast tro på "There will be a day when you wished you done a little evil for the greater good". Jag vet att det jag gör inte är rätt för mig, jag vet att det j...

Blir det någonsin bättre? Jag menar, när lär man sig att sluta kämpa emot tårarna? När behöver man inte kämpa längre?   En vecka utan skuggor. En vecka utan tårar och med leenden i dess ställe. Men nu kommer allt tillbaka. Divanen är under föns...

Inte en tår. Inget utbrott. Kanske har jag nått mitt mål, kanske har jag nått min gräns för vad en människa kan känna.   Jag kände reglerna, vi levde på gränsen. Det var bara en tidsfråga, det visste vi bådatvå. Men jag kommer alltid undra att om...

Bara en blick på honom så kom hela sommaren tillbaka. Känslan när jag såg honom gå in genom den där dörr sist, kvällens blickan och att gå hand i hand längs ån. Det sena nätterna med film och att cykla hem i morgondimman med MGMT - Time to pretend i ...