Sätt dig på ett café, säger T, så kommer det. Köp mig en baginbox, säger jag till E.

Som den starkaste lysande stjärnan på himlen. Svartklädd i en tomt, mörkt hem. Instängd på sitt rum. Ensam. Utlämnad. Med en kopp vin i handen känns allt bättre.

Ja, det var som att komma hem. Känna mänsklig värme, som att jag inte alls är ensam. Det var som att äntligen kunna andas, kunna leva igen. Men inte så länge. Den känslan försvann. För snabbt. Som att dyka från 7;an, göra en hög, fin båge, men sen plask träffa vattenytan och adneralinkicken är borta. Jag har aldrig dykt, så jag vet inte, men jag kan gissa.
Jag kom på saker som han skulle gjort. Han är alltid där. Varför? Jag skulle inte trivas på mentalsjukhus.
Det är kallt. Det är alltid kallt. Visst, ta på en tröja. Det hjälper inte. Det är inte ens sortens kyla. Den är inombords. Som i Den oändliga historien, när det hemska Ingenting tar över allt. Ingenting bor i mig.

När D frågar om jag klarar mig, om det kommer gå bra, och det känns som att han inte bara menar inatt, utan annars... Vad svarar man på det? "Tja, vissa dagar tror jag att jag håller på att utveckla en seriös mentalsjukdom, och ibland får jag andnöd... men annars är det nog bra"?

Det är gott med kallt vin som bränner i munnen. Känns verkligt på något sätt.
Det enda jag kan hoppas på nu är att jag blir trött snart, somnar och får sova utan drömmar, utan att se honom så fort jag sluter ögonen. Jag hatar mitt bra minne. Jag hatar att ha bra fantasi, och kunna föreställa mig saker som hur solen skulle glittra i hans hår eller hur han höjer på ögonbrynen när jag sagt något ovanligt dumt och obildat...

Det dumma med att vara ensam hemma, deprimerad och impulsiv är att det inte finns något som hindrar en. Jag undrar mest vad mina föräldrar skulle säga när de märker att deras Chardoney vin är slut.

Att vara där är som att vara instängd i en kokong. Bara det som betyder något är där innanför den tjocka väggen. Inte mycket annat tränger igenom. J's dialekt stör mig inte, och när T (har nu döpt om den andra T till E) frågar vad min novell handlar om, svarar jag utan att göra grimaser eller små gnyenden.
Visst finns det stunder då jag får andnöd och inte vill något heller än att låsa in mig i frysrummet och stanna där, ätandes djupfrysta köttbullar och pepperonikorv, men C, T och J lyckas alltid få mig att andas igen, även om det är genom att råka knocka mig med knyten näve eller att kasta gurka på mig. 

Men snart måste jag tillbaka till 'verkligheten' och lämna mitt Underland, och bara komma dit kanske fyra gånger i månaden om jag har tur.