Jag visste att det skulle hända, men det känns ändå som om någon skärt av min blodpulsåder och tänt eld på den. Något mer känner jag inte.

Jag har vant mig vid att han inte är där. Nu saknar jag honom bara på ett stadium som är övervinnligt.
Men icke. Jag hinner inte mer än tänka tanken förän det är där igen. Den där känslan av att allt är hopplöst och förgäves och att det inte spelar någon roll längre.
Jo, det är där hela tiden. Men jag...jag ser bara ingen anledning längre. Varför ska jag gå runt och sakna? Det är ju inte precis som att han saknar mig. Han hade inga problem med att gå vidare, så varför ska jag? Men jag tänker inte ta första bästa bara för förströelse. Jag har min mur nu, och jag tänker inte släppa in vem som helst igen.