Ibland vill jag bara få ett slut på det. En kniv rakt in i hjärtat, uppskurna handleder, blod överallt. Ett hopp från en bro, en trafikolycka med ett dödsfall.

Bilder. Så många bilder som förstör mitt liv. Jag vill inte bry mig. Varför bryr jag mig? Varför låter jag det påverka mig? Jag vill hata honom, inte sakna. Han gör mig illamående. Det är illamåendet som gör att jag vill ta slut på det. Jag är så trött. Så trött att jag inte förstår hur det är meningen att jag ska orka leva en timme till, en dag till. Jag är ensam i världen, och allt är svart.

    Det var väntat, men det var ändå en kula rakt in i hjärtat. Hur ska jag leva nu, nu när jag saknar viljan? Vad har jag som får mig att vilja gå upp på morgonen? Ingenting. Vad har jag som får mig att vilja lägga mig? Ingenting.
När Henrik tog sitt liv sa min mor "Inget är svårt nog för att ta sitt liv. Det finns alltid en lösning." När man saknar en anledning, hur är det då meningen att man ska gå vidare? När man inte vill kunna andas, utan bara skjunka ner mot marken och ge upp - hur ska man då fortsätta kämpa?